Kommentar till Häggströms text.

Ursprungligen publicerad här.

Hej Olle!

Först vill jag säga att ditt inlägg är intressant, eftersom det innehåller en hel del problem. Dessa problem, vilka jag här ämnar lyfta fram, berör såväl den historiska utvecklingen som de vetenskapliga grunderna för samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning.

Jag vill börja med att diskutera de vetenskapliga grunderna och skall sedan koppla dessa grunder till det postmoderna paradigmskiftet.

Vad gäller de vetenskapliga kriterierna inom samhällsvetenskaperna och humanoria är de beroende dels av den positivistiska traditionen, dels den humanistiska. Som jag förstår det vänder du dig främst mot den humanistiska, där hermeneutiska metoder är vanliga men där positivistiska metoder, som exempelvis statistik, också förekommer. Framförallt vänder du dig mot vad du kallar relativiseringen av vad du kallar sanningsbegreppet, ett traditionellt positivistiskt begrepp.

Det är ett känt faktum inom såväl samhällsvetenskaperna som inom humanorian att existensen av objektiva verkligheter är ett problem. Sådant som objektiva sanningar är hypoteser som hör hemma inom den positivistiska traditionen. Det betyder dock inte att det inte finns metoder för beläggande eller vederläggande av objektiva sanningar inom samhälls- och humanvetenskaperna. Jag nämnde nyss statistiken som metod här.

Så långt de vetenskapliga grunderna. Nu till den historiska utvecklingen.

Du anser att det postmoderna paradigmskiftet innebär en relativisering av själva objektivismen. Det är sant. Inom historieforskningen har stor möda lagts ned på att pröva de stora historiernas objektiva sanningar. Att en amatör som David Irving försöker sig på samma sak är inte märkligt. Historien är full av amatörer som, ända sedan antikens historietolkare Herodotos och Thukydides och fram till sådana positivistiska historiker som Carr, försökt sig på att skriva historia. I sanningens namn.

Saken är således att såväl de historier som gäller för att vara objektiva som de historier som grundas på hermeneutiska ansatser kan ifrågasättas. Ingen enda historiker kan idag anses ligga inne med någon "objektiv sanning". Detta är en känd sanning inom historievetenskapen och precis den sanning som du kritiserar.

Med andra ord får vi inte fram några eviga sanningar ens om vi skulle vrida klockan tillbaka och utropa modern rationalism istället för vad du pekar på som postmodern irrationalism.

Och nu till det fina i kråksången.

Trots den historierelativistiska kritiken mot historiefundamentalismen, dvs kritiken mot de stora berättelserna och dess företrädare, kvarstår det historievetenskapliga vetenskapskravet. Historieämnet vilar på en trygg grund av vetenskaplig prövning av kvarlevor, av yttre och inre källkritik, liksom samhällsvetenskaperna vilar på grunder av positivistisk och hermeneutisk metod. Vi står alltså inte inför något smörgåsbord av metodologiska anrättningar, där den ena eller andra anrättningen är lika duglig som den andra - utan vi står inför en differentierad vetenskap, där varje ämne har sina inomvetenskapliga problem att brottas med. Ni har dem säkert inom matematiken också.

Trots relativiseringen av de stora berättelserna och din oro för att humanvetenskaperna skulle vara irrläror finns alltså hopp. Varje ämne har sina noggrant utprövade vetenskapliga metoder. Det var för övrigt just historievetenskapen som lyckades vederlägga Irvings hypoteser. Hade matematiken klarat det?

Jag vill mena att du som professor gör samtliga de vetenskaper du ovetenskapligt kritiserar en stor otjänst då du generaliserar kring deras vetenskaplighet utan att ha sakliga argument och belägg för din kritik. Att ange några få dåliga exempel - nämligen de ovetenskapliga - och utifrån dessa generalisera om stora, vetenskapliga discipliner är inte vetenskapligt. Det är inte ens en enkel induktion. Därmed gör du också alla vetenskaper en otjänst. Man kanske bör betänka att en professors ord väger tungt - och att alla som läser ditt inlägg kanhända inte råkar ha rätt utbildning för att kritiskt läsa det.

Att jämföra "den postmoderna relativismen" med spiritism och kreationism är mycket oskickligt. Andar kan inte räknas och ställas upp i tabeller men det kan löneskillnader och förtryck göra. Exempelvis kan man räkna antalet misshandlade kvinnor och få fram ett mönster där män är överrepresenterade bland dem som slår.

Nu till det postmoderna paradigmskiftet. Det verkar som om du menar att man skulle kunna avstå från postmodern forskning. Som om det vore något att välja bort. Det är inte möjligt.

Den postmoderna teoribildningen är ett resultat av de omvälvande förändringar som ägt rum under andra halvan av nittonhundratalet, främst de stora europeiska diktaturernas fall. Den får sin näring av demokratiseringen och är direkt kopplad till utvecklingen av tjänste- och mediesamhället och inte minst globaliseringen. Det postmoderna paradigmskiftet har orsakat en kris inom nästan samtliga vetenskaper, inte minst inom historieämnet och sociologin. De stora berättelserna, inte minst om Nationen, har ogiltigförklarats - trots att de sagts vila på vetenskapliga och objektiva grunder! Exempel är den "ariska rasens" "överlägsenhet" i Tyskland under 30- och 40-talen och dess rasbiologiska (irr)läror i bl a Sverige. Upplysningen och antiken har likaledes ifrågasatts och relativiserats av genusforskarna, som visat att upplysningen knappt existerade för kvinnor och att antiken inte var någon demokrati utan ett förtryckande patriarkat. All denna forskning, som tog sin början i socialhistorisk forskning och kvinnoforskning under 60-talet, ledde till en mängd av små berättelser som relativiserade de stora, förment objektiva och sanna berättelserna.

Det är denna relativisering som du nu försöker framställa som ogiltig och ovetenskaplig genom att ställa fram ett fåtal ovetenskapliga exempel, genom att låta påskina att samhällsvetenskaperna och humanvetenskaperna inte använder vetenskapliga metoder i forskningen samt genom att citera pressen (som inte är akademisk). Detta anser jag, som sagt, vara oansvarigt.

Det kan alltså vara värt att fundera över hur objektivism förhåller sig dels till de stora berättelserna, dels till de vetenskapliga kriterierna, dels till utvecklingen av och inom de ämnen du kategoriskt krattar över.

Påstådd objektivism har således visat sig vara ingen garant alls för vetenskaplighet. Det postmoderna paradigmet innebär heller inte att de vetenskapliga kriterierna försvunnit ur vetenskaperna för att samhällsgrupper som tidigare nedtystats och osynliggjorts av de "objektiva" forskarna, såsom kvinnor och judar, beforskas och får sin historia skriven.

Sammanfattningsvis vill jag säga att postmodern teoribildning respekterar de vetenskapliga kriterierna, kriterier som den varit med om att utveckla, att den även utvecklat demokratin i samhället (exempelvis Bourdieu och Foucault för forskning kring makt, klass och reproduktion av social ordning samt Hartmann, Wallach Scott, Hirdman och Connell för genusforskningen inklusive mansforskningen) och att matematik inte räcker till för att studera den mänskliga kulturen och människans sociala liv.

Och vetenskapliga studier av och kunskaper om den mänskliga kulturen och det sociala livet ligger i många människors intresse.

Bästa hälsningar,

Kristina Nordqvist, Fil mag i historia