Ursprungligen publicerad i Humanisten 4/2006.
Kristina Nordqvist anklagar mig för ortodoxi och vetenskapsfundamentalism, och hon drar sig inte för att bunta ihop mig med det tidiga 1900-talets rasbiologer och med det prästerskap som drev 1600-talets häxprocesser. Vad är det då för otidigheter jag för fram som föranleder en sådan reaktion? Jo, jag påstår att det existerar en objektiv verklighet.
Nästan oavsett vad vi forskare sysslar med så är det sanningen vi söker skaffa oss kunskap om - den objektiva sanningen om hur det verkligen ligger till: Är protoner stabila? Vilka färger kan ett bi uppfatta? Hur går celldifferentiering i embryoutvecklingen till? I vad mån hade Neanderthalarna ett språk? Hur många offer skördade 1900-talets svenska steriliseringsvåg? I vilken utsträckning vi lyckas närma oss sanningen varierar naturligtvis, och vi måste alltid vara beredda att ompröva våra resultat, men likafullt är det sanningen vi vill åt.
Men när Nordqvist förnekar sanningens existens, så reducerar hon forskningen till ett socialt spel, en kamp för att finna gehör för forskningsresultat som är totalt frikopplade från verkligheten eftersom någon sanning om denna överhuvudtaget inte existerar. Som forskare finner jag denna tankegång demoraliserande.
Kunskap och sanning. Att blanda samman dessa är legio bland relativismens förespråkare, och Nordqvist vill inte vara sämre. Så t.ex. framhåller hon att kunskap enligt kunskapsrealismen baseras på objektiv verklighet, i motsats till kunskapsrelativismen enligt vilken kunskap istället beror av det mänskliga tänkandet. Antagligen vill hon placera mig i det förstnämnda lägret, men jag har sannerligen aldrig hävdat (eller ens stött på) uppfattningen att kunskap skulle vara oberoende av mänskligt tänkande. Sanningen om huruvida protoner är stabila är förvisso oberoende av mänskligt tänkande, men vår kunskap om detta är det givetvis inte.
Nordqvist strör till synes tvärsäkra påståenden omkring sig - att Yvonne Hirdman hör hemma i postmoderniteten, att Gud inte finns, att jag kritiserar genusforskningen, etc, etc - men vad menar hon egentligen med dessa? Ja, hon kan inte gärna mena att de är sanna, eftersom någon sanning inte finns. Men då är de ju inte ens några påståenden, ty att påstå något är ju detsamma som att hävda att det är sant. Vad är de då? Sociala positioneringar? Eller bara utrop i största allmänhet?
Nej, kära läsare, jag måste dessvärre erkänna att jag inte är mäktig uppgiften att bringa klarhet i Nordqvists resonemang.