Publicerad i Bohusläningen, 6 juli 2005.
Det är, att döma av den senaste tidens opinionssiffror, dags att ta tanken om en borgerlig valseger 2006 på allvar. Ett av de bättre skälen att rösta borgerligt är, enligt min uppfattning, hoppet om en vändning i utbildningspolitiken. Åtminstone folkpartiet har i ett antal år konsekvent tagit strid för en skola i vilken kunskapsförmedling åter ses som dess huvuduppgift.
Under paroller som "kunskap är en färskvara" och "förberedelse för det livslånga lärandet" har vi alltför länga kunnat åse hur undervisningen mer och mer tömts på substans. Allt som liknar faktakunskaper ses som förlegat, för att elever istället skall "lära sig att lära sig".
Resultaten är nedslående. Så t.ex. påvisar Inger Enkvist i sin aktuella bok Trängd mellan politik och pedagogik: Svensk språkutbildning efter 1990 hur dagens studenter inte längre behärskar grammatikens grunder - vilket är ironiskt med tanke på att grammatiken är det kanske främsta redskapet för att i vuxen ålder lära sig främmande språk. Motsvarande nedgångar i grundläggande matematikfärdigheter kan vi på de tekniska högskolorna notera hos våra nybörjarstudenter.
Jämte den ovan antydda förfelade kunskapssynen, har svensk utbildningspolitik länge också präglats av fasa inför utsikten att olika elever får med sig olika färdigheter. Symptomatiskt för detta är hur, i 90-talets gymnasiereform, skillnaderna mellan yrkesinriktade och universitetsförberedande program till stora delar suddats ut - något som haft negativa konsekvenser på bägge håll.
Denna tendens fortsätter: Skolverkets förslag till nya programmål för Naturvetenskapsprogrammet (NV) är påtagligt utslätade jämfört med tidigare skrivningar. Förslaget om att skära ned matematiken på NV försvarar skolverkstjänstemännen Jan Sydhoff och Cecilia Bergström i Svenska Dagbladet den 19/6 med att man annars riskerar skrämma bort elever som "vill inrikta sig mot andra områden än matematik, naturvetenskap och teknik". Man tar sig för pannan.
Parallellt med Skolverkets reformarbete har regeringens enmansutredare Mats Ekholm lagt fram sitt betänkande om hur aktuell utbildningsvetenskaplig forskning skall fås att slå igenom i skolorna. I stora drag går hans förslag ut på inrättandet av en karriärstege för lärare; denna skall, jämte den individuella lönesättningen, bero på den enskilde lärarens ansträngningar att hålla sig ā jour med aktuell pedagogikforskning. (Lärares kunskaper i själva de ämnen de skall undervisa i berörs, typiskt nog, inte alls.)
Ekholms förslag, om det genomförs, riskerar få dubbelt skadliga följder. För det första kommer lärare att distraheras från sin gamla huvudsyssla - att ge god undervisning - och för det andra kan den moderna pedagogikens flumideologi få än större genomslag än den har idag.
Vad jag här har skisserat är exempel på utvecklingslinjer som man kan hoppas att en borgerlig utbildningsminister bryter. Ett orosmoln i sammanhanget är emellertid det utspel i Dagens Nyheter den 13/6 där moderaterna Fredrik Reinfeldt och Sten Tolgfors tillsammans med två lärarfacksföreträdare föreslår åtgärder som ligger i nära linje med Ekholms utredning och som präglas av samma starka tilltro till utbildningsvetenskapernas förmåga att lösa skolans problem.
Denna tilltro står i stark kontrast till det faktum att den moderna pedagogikens inflytande under senare decennier gjort långt mer skada än nytta i skolan. Jag ränkar med att Reinfeldt och Tolgfors kommer att tänka om, bara de tar sig tid att ta del av kritiska granskningar av den idag förhärskande så kallade progressiva pedagogiken. För detta syfte är Inger Enkvists böcker en oöverträffad källa. Utöver ovan nämnda rapport om språkutbildning, vill jag också rekommendera två av hennes tidigare alster: Feltänkt (2000) och Skolan - ett svenskt högriskprojekt (2003).