Institutionen för religionsvetenskap

Handledare: Henry Cöster

INTRODUKTION sid. 3

Inledning 3

Syfte och frågeställning 5

Metod 5

Material 6

Avgränsningar 8

TIDIGARE FORSKNING 9

Narniaböckerna 9

Rymdtrilogin 12

GUDSBILD I NARNIABÖCKERNA 14

Min morbror trollkarlen 14

Häxan och lejonet 16

Hästen och hans pojke 19

Caspian prins av Narnia 22

Kung Caspian och skeppet Gryningen 25

Silvertronen 28

Den sista striden 31

Sammanfattning av gudsbilden i Narniaböckerna 34

GUDSBILD I RYMDTRILOGIN 36

Utflykt från tyst planet 36

Perelandra 38

Vredens tid 41

Sammanfattning av gudsbilden i Rymdtrilogin 43

SYSTEMATISK ANALYS AV GUDSBILDEN 44

Natursymboler 44

Antropomorfa symboler 45

Hierarkiska symboler 45

Funktionella symboler 47

Evig och Helig 48

Övriga symboler 49

DISKUSSION 51

SAMMANFATTNING 54

KÄLLFÖRTECKNING 55

Primärkällor 55

Sekundärkällor 56

Förra året (1998) uppmärksammades C. S. Lewis författarskap med anledning av 100 års dagen av hans födelse. Hans böcker har under den senaste delen av seklet engagerat läsare över hela världen och i alla kategorier. Filmen Shadowlands från 1993 som skildrar Lewis liv tillsammans med Joy Gresham, kvinnan som blev hans fru, har också bidragit till att väcka intresse kring Lewis.

Clive Staples Lewis, vilket var hans fullständiga namn, föddes en förort till Belfast den 29 november 1898. I hemmet lästes det mycket och Lewis visade tidigt tecken på att kunna uttrycka sig i skrift. Som liten hade Lewis en instinktiv tro på en Gud. Denne Gud försvann dock successivt ur hans liv efter att hans mor avlidit i cancer. Under lång tid betraktade sig Lewis som ateist.

År 1925 fick Lewis en docentur i engelska språket och litteratur vid Magdalen College. Han umgicks flitigt med en grupp litteraturvetare och författare, där bl a J R R Tolkien ingick. Med dessa kolleger diskuterades förutom litteratur även teologi och Lewis upplevde sig få svar på frågor som han länge grubblat över. I en skildring av sin omvändelse i Av glädje överfallen berättar han:

Lewis gifte sig med den amerikanska poeten Joy Gresham år 1952 och fick åtta år tillsammans med henne innan även hon dog i cancer 1960. Lewis själv avled i sitt hem i Oxford den 22 november 1963.

Under sitt författarskap lyckades Lewis fullfölja tre olika uppgifter på ett framgångsrikt sätt. För det första skrev Lewis framstående verk i litteraturhistoria och litteraturkritik. Lewis skrev för det andra fiktionslitteratur bl a i form av en science-fiction trilogi (Rymdtrilogin) och barnlitteratur (Narniaböckerna) och för det tredje kristen apologetik. Genom detta har han kunnat nå ut till tre mycket olika typer av publik.

Bäst känd är Lewis för sin fiktion och sin kristna apologetik. År 1939 utgavs den första boken i Rymdtrilogin Utflykt från tyst planet. De båda andra böckerna i serien, Perelandra och Vredens tid, utkom 1943 respektive 1945. Hans första strikt teologiska verk var Lidandets problem som kom ut 1940. Den mest kända boken inom denna kategori är Kan man vara kristen? från 1952.

De böcker med vilka Lewis har nått störst framgång är utan tvekan de sju Narniaböckerna som utkom 1950-56: Häxan och lejonet (1950), Caspian, prins av Narnia (1951),

Kung Caspian och skeppet Gryningen (1952), Silvertronen (1953), Hästen och hans pojke (1954), Min morbror trollkarlen (1955) och Den sista striden (1956). När man frågade Lewis hur det kom sig att han skrev denna barnboksserie om fantasilandet Narnia svarade han:

John A, Sims, som är författare till boken Missionaries to the skeptics, menar med hänvisning till Lewis fiktionlitteratur, att fantasin är viktig eftersom den tillhandahåller konkreta bilder för det som annars kan vara svårt att greppa.

Själv läste jag Lewis Narniaböcker för första gången när jag var i tio-årsåldern. Jag fängslades direkt av dessa fantastiska berättelser och fantiserade, liksom förmodligen de flesta barn som läst dem, om att hitta ett egen magisk värld. När jag läser böckerna idag infinner sig samma magiska känsla som för femton år sedan om än delvis beroende på nostalgi. Som barn verkade allt vara "bara" en saga, men ju äldre jag blev desto mer upptäckte jag det religiösa djupet i berättelserna. I tonåren gav jag mig även i kast med Lewis Rymdtrilogi och fascinerades av en ny dimension hos Lewis. Dessa tre historier är i mina ögon inte lika magiska och förtrollande som Narniaböckerna, men väl lika fantasirika och späckade av religiösa anspelningar.

I Narniaböckerna gestaltas Gud (Kristus) av lejonet Aslan och i Rymtrilogin av entiteten Maleldil. Flertalet författare och forskare har tidigare försökt att kartlägga bibliska teman i Narniaböckerna respektive Rymdtrilogin. Den problemställning som fångat mitt intresse och som inte verkar ha studerats tidigare är att jämföra Aslan med Malelid för att se vilken Gudsbild som Lewis låter dem ge uttryck för. Därav uppsatsens titel: Från Aslan till Madeldil.

Syftet med denna uppsats är att studera den gudsbild som framkommer i C. S. Lewis Narniaböcker respektive Rymdtrilogi samt att jämföra dessa med varandra. Detta innebär alltså en studie av hur Aslan och Maleldil framställs i böckerna och vilka egenskaper de har.

Frågeställningen, för att uppfylla syftet, är:

• Vilken gudsbild framkommer i C. S. Lewis Narniaböcker respektive Rymdtrilogin?

Följdfrågor till huvudfrågeställningen ovan är:

• Skiljer sig dessa två beskrivningar åt?

• Vilka eventuella likheter och skillnader finns?

För att studera och jämföra gudsbilden i Narniaböckerna och Rymdtrilogin har Gustaf Auléns bok Dramat och symbolerna använts. Aulén behandlar i sin bok de gudssymboler som förekommer i Bibeln. Han säger bl a att det symboliska språket är trons modersmål och menar att när tron utsäger något om Gud är den beroende av symboler, bilder och metaforer. Vidare säger Aulén att om man skulle använda adekvata definitioner av Gud så leder det till att Gud endast blir ett föremål, vid sidan av andra. För att styrka sin tes hänvisar Aulén till de två framstående teologerna Paul Tillich och Emil Brunner som båda betonar symbolernas funktion.

Aulén poängterar att de symboliska uttrycken om Gud får sitt innehåll genom det sammanhang som ingår i samt att de olika uttrycken inte alltid kan särskiljas från varandra.

Bibeln talar, enligt Aulén, om Gud i form av bildspråk men slår fast att avbildningar av Gud inte är tillåtna, vilket bildförbudet ger besked om. Förklaringen till förbudet är, menar Aulén att slå vakt om Guds upphöjdhet över skapelsen.

Gudssymbolerna i Bibeln är hämtade från både naturens och människolivets värld. De från naturen hämtade symbolerna (natursymbolerna) är bl a orden klippa och bergfäste, vilka illustrerar Guds fasthet och styrka. Från fågelvärlden används begreppet vingar som betecknar Guds beskydd. En annan symbol från naturens värld är ordet källa. Även ordet ljus är flitigt förekommande som symbol för Gud, vilket ofta kombineras med ordet härlighet.

Gud betecknas ibland som himlaljusens fader och att det nämns att hans tron är i himlen. Att tillskriva Gud himlen som boning innebär inte att förpassa honom dit utan är ett uttryck för hans höghet, majestät, makt och herravälde, menar Aulén.

Exempel på symboler som är hämtade från människolivets värld, s k antropomorfa symboler, är symboler som är knutna till människokroppen: ansikte, armar, händer, öga, öra och mun. Guds ansikte förknippas antingen med avslöjande och dom eller med frälsning och välsignelse. Symbolerna armar och händer uttrycker Guds makt. Öga och öra kombineras ofta med verben se, skåda och höra och mun med ord, tal och tala.

En betydelsefull kategori är symbolerna hämtade från mänskliga relationer, såsom: Herre, Konung, Herde och Fader (hierarkiska symboler). Ordet Herre är en härskarsymbol som även är ett äresnamn för Kristus. Namnet Konung används genomgående i Bibeln och omfattar både Gud som evigheternas konung och Jesus som en messiansk frälsarkonung. Symbolen Herde illustrerar herdens vård och omsorg om fåren, vilka är fullkomligt beroende av herden. I Gamla testamentet betecknar symbolen Fader främst Gud som Israels fader. I Nya testamentet blir fadern den frälsande Guden, kärlekens och nådens Gud, en fader för alla folk.

En annan viktig grupp av symboler är de funktionella symbolerna Skapare, Frälsare, med parallellorden Förlossare och Räddare, samt Domare.

De två orden evighet och helighet, som åskådliggör Gud, uttrycker det gudomliga i motssatsförhållande till det mänskliga. Symbolen evighet antyder att Gud inte kan inordnas i något tidsbegrepp och att han är överlägsen denna världen. Människan är däremot en del av den ändliga världen, men kan få delaktighet i evighetens värld och hon har gemenskap med Gud. Heligheten talar om Guds upphöjdhet, suveränitet och härlighet.

De symboler för Gud som beskrivs ovan utgör grunden för den analys av gudsbilden i Narniaböckerna och Rymdtrilogin som denna uppsats syftar till att göra. De tio böcker av

C. S. Lewis som ingår i denna studie presenteras var för sig. Först görs en redogörelse av bokens innehåll och därefter en analys av gudsbilden med utgångspunkt i Auléns Dramat och symbolerna. I avsnittet Systematisk analys av gudsbilden jämförs gudsbilden i Narniaböckerna och Rymdtrilogin utifrån sex kategorier av symboler, nämligen: "Natursymboler", "Antropomorfa symboler", "Hierarkiska symboler", "Funktionella symboler", "Evig och Helig" och "Övriga symboler". Med övriga symboler avses symboler som inte återfinns i Auléns kategorisering av gudssymboler i Dramat och symbolerna. De övriga katogorierna är hämtade ur Auléns uppställning, men har här andra rubriker. Hans "Symboler hämtade från naturens och människolivets värld" har kallas istället för, vilket framkommer ovan, "Natursymboler " respektive "Antropomorfa symboler". Denna analys följs av en diskussion där uppsatsens slutsatser beskrivs och diskuteras.

Det huvudsakliga materialet i denna uppsats utgörs av de tio av Lewis fiktionböcker som här

avses att studeras, d v s Narniaböckerna och Rymdtrilogin. Narniaböckerna presenteras i kronologisk ordning (vilket inte är detsamma som ordningen i vilken de skrevs): Min morbror trollkarlen, Häxan och lejonet, Hästen och hans pojke, Caspian, prins av Narnia, Kung Caspian och skeppet Gryningen, Silvertronen och Den sista striden. Rymdtrilogin presenteras i följande ordning: Utflykt från tyst planet, Perelandra och Vredens tid.

På grund av deras stora och ihållande popularitet har Narniaböckerna varit föremål för en mängd olika studier. Studierna har i första hand varit tematiskt kritiska, vilket innebär att man försöker spåra författarens (Lewis) idéer och livsåskådning i hans litteratur. De flesta analyserna har kommit från USA där hundratals kurser i fantasy och science-fiction ges på universiteten. Med sin rymdtrilogi nådde Lewis inte lika stor framgång som med Narniaböckerna, vilket troligen är förklaringen till att det inte finns lika mycket skrivet om dessa.

Inledningsavsnittet i denna uppsats baseras främst på Walter Hoopers bok Det viktigaste, vilken innehåller centrala avsnitt ur Lewis viktigaste böcker. Hooper, som är expert på Lewis litterära verk, inleder boken med att placera in Lewis författarskap i ett större sammanhang.

Som utgångspunkt för studien av gudsbild i de tio utvalda böckerna har Auléns Dramat och symbolerna använts (se metodavsnittet ovan). Det kapitel i denna bok som varit av intresse är kapitel tre Symbolerna, och mer specifikt avsnitten 3.1 Gudsbegrepp och gudsbild samt 3.2 Bibliska gudssymboler. Biskop Auléns författarskap kännetecknas av en stävan att framställa teologiska tankar på ett sätt så att även andra än teologer intresseras. Han är även förtrogen med den teologiska problematiken i modern litteratur och har t ex analyserat Pär Lagerkvist och Hjalmar Gullberg. Detta gör att hans definition av gudsbilder i högsta grad är användbar i denna studie.

Den tidigare forskning som presenteras i uppsatsen hämtas inledningsvis från den forskningsöversikt som görs av Colin Manlove i The Chronicles of Narnia. Därefter följer två artiklar ur en sammanställning av nuvarande forskningsläge under rubriken Into the Wardrobe (http://cslewis.drzeus.net/faq/website.html): Speech, reason, faith and knowledge in C. S. Lewis Chronicles of Narnia av Otto Dandenell och The Wardrobe as Christian Metaphor av Don W. King.

När det gäller tidigare forskning kring Rymdtrilogin har någon liknande forskningsöversikt som Manlove gör över forskningen kring Narniaböckerna inte gått att finna. Den tidigare forskning kring Rymdtrilogin som här presenteras är återfinns i Planets in Peril – A Critical Study of C. S. Lewis´s Ransom Trilogy av David C. Downing. Downing fokuserar i kapitlet "Suggled Theology": The Christian Vision of the Trilogy på hur Lewis som kristen apolog "smyger" in ett kristet budskap i dessa fantasiromaner.

Vid analysen av gudsbilden i Narniaböckerna har bl a Companion of Narnia av Paul F. Ford varit av stor vikt. Companion of Narnia är en form av lexikon där samtliga personer, platser etc. återfinns. Framför allt avsnittet om Aslan har varit av intresse för denna studie. Vidare har Manloves The Chronicles of Narnia och Myers C. S. Lewis in Context varit viktiga böcker för att studera gudsbilden i Narniaböckerna. När det gäller gudsbilden i Rymdtrologin har Filmers The Fiction of C. S. Lewis använts. Myers bok beskriver Lewis i olika kontexter; metaforer, litteraturkritik, språkkontroll, kristen humanism och myter. Filmer tar i sin bok upp teman som förekommer i Lewis fiktionslitteratur såsom kampen mellan det goda och det onda, politik och kvinnans roll.

För att kunna göra en studie grundad på lämplig mängd material med avseende på uppsatsens omfattning (10 poäng) har vissa avgränsningar varit nödvändiga att göras.

Uppsatsen koncentrerar sig därför på tio av C. S. Lewis fiktionböcker. Den innefattar alltså inte den apologetiska litteraturen, av vilken dock delar lästs som sekundärlitteratur (Kan man vara kristen?, Om bön – brev till en vän, Lidandets problem och Compelling reason).

Utöver Narniaböckerna och Rymtrilogin har Lewis skrivit yttligare fiktionlitteratur, exempelvis Det rätta ansiktet, Den stora skilsmässan och Från helvetets brevskola. Dessa böcker ingår inte i denna studie, eftersom den då skulle ha blivit alltför omfattande. Böckerna framställer dessutom ingen tydlig gudsgestalt, vilket skulle ha försvårat analysen.

Både Narniaböckerna och Rymdtrilogin innehåller en mängd bibliska teman och allusioner, vilket bl a framkommer i avsnittet Tidigare forskning. Exempel på sådana teman är kampen mellan det onda och det goda, det ondas ursprung, syndafallet, dygd etc. Ford redogör i Companion of Narnia för de bibelcitat som Narniaböckerna alluderar till, vilket visar sig vara ett sjuttiotal. Många forskare har som tidigare sagt redan studerat detta. Föreliggande uppsats inriktar sig endast på de sammanhang där gudsbilden framkommer och alltså inte på bibliska teman i allmänhet.

De tidigaste reflektionerna kring Narniaböckerna gjordes i mindre artiklar av bl a Charles A. Brady (1956) och Marcus Crouch (1962). En av de första mer ingående studierna presenterades av Walter Hooper i Past Wathful Dragons från 1971. Den innehåller en introduktion i Lewis sätt att hantera myter och sagor samt ger insikt i böckernas komposition och kronologi.

I boken The Lion of Judah in Never-Never Land (1973) visar Kathryn Lindskoog hur Narniaböckerna ingår i ett större sammanhang av idéer. Hon menar t ex att lejonet Aslan är en symbol för bilden av Kristus som ett lejon i Uppenbarelseboken.

År 1977 utkom Chronicles of Narnia, en samling av akademiska uppsatser kring Lewis fiktionlitteratur. Här återfinns uppsatsen C. S. Lewis´s Narnia and the great design av Chales A. Huttar i vilken Huttar menar att Narniaböckerna både liknar och skiljer sig från berättelserna i Bibeln. De bör därför inte reduceras till allegorier av vår trosuppfattning utan istället ses som en "Narnisk Bibel".

Flera jämförelser mellan Lewis och andra författare har gjorts, bl a i C. S. Lewis av Joe R. Chistopher (1987) där Lewis Narniaböcker jämförs med Tolkiens Sagan om ringen. Ett annat exempel är Missionaries to the skeptics (1995) där John A. Sims jämför Lewis med två andra kristna apologeter E. J. Carnell och Reinhold Niebuhr.

Dandenell har studerat hur Lewis binder samman språk, förnuft, kunskap och tro till ett ideologiskt och religiöst system. Han slår bl a fast att det finns uppenbara referenser till Bibeln i berättelserna om Narnia. Den av Narniaböckerna som Dandenell koncentrerat sin studie på är Min morbror trollkarlen, vilken är den sjätte boken i serien men den första kronologiskt sett. Boken innehåller teman som återkommer i de övriga böckerna, exempelvis beskrivningen av det onda och sambandet mellan kunskap, förnuft och religiös tro.

Genom hela serien representerar barnen det goda. Endast sådana barn som är väluppfostrade eller som har potential att bli det är tillåtna i Narnia. Detta beror, menar Dandenell, på att barn är naiva och tvivlar inte på de mirakel de får uppleva. Vuxna har däremot en mer skeptisk inställning och deras cyniska strävan efter makt och status gör dem blinda för det essenstiella och goda, vilket i Lewis världsbild är Gud.

Det onda inslaget i Min morbror trollkarlen gestaltas av morbror Andrew och Häxan Jadis. Liksom samtliga onda karaktärer i serien är de instinktivt fientligt inställda till lejonet Aslan. Enligt Dandenell är Lewis för kategorisk i sin framställning av det onda och det goda och menar att även barn skulle uppskatta en mer nyanserad bild.

De talande djuren i Narnia symboliserar människorna i vår värld. Att vara ett talande djur innebär ett ansvar som Aslan anger, nämligen att behandla andra, stumma djur väl. Detta tolkar Dandenell som ett uttryck för Lewis definition av dygd som ett civiliserat uppförande.

Att inte tro på det gudomliga är detsamma som att inte förstå, eller vilja förstå, språket. Det är detta som drabbar morbror Andrew. Han kan inte höra att djuren verkligen talar eftersom han intalar sig själv att talande djur är en omöjlighet. Detta är Lewis förklaring till att inte alla tror på Gud. Genom felaktig slutledning drar människor slutsatsen att det gudomliga är omöjligt och att Gud inte existerar. Enligt Dandenell menar Lewis att vi alla bär på en kunskap om Gud i vårt inre, men att vi samtidigt är rädda för denna kunskap. I Häxan och lejonet förklarar Herr bäver för Lucy att Aslan är både farlig och god och att det krävs mod för att våga se honom i ögonen.

Lewis verkar i Min morbror trollkarlen mena att om vi vill bli rättfärdiga och lyckliga måste vi lära oss att skilja på gott och ont. Denna kunskap förefaller inte kunna uppnås genom egen kraft utan endast erhållas som en gåva. Dandenell anser att Lewis alltför lättvindigt delar upp världen i svart och vitt.

I Narniaböckerna används ofta dörren som en metafor, vilket King konstaterar att det även görs i Nya testamentet. Genom att passera dörren till Narnia kan barnen lära känna dörren med stor D, nämligen Aslan. Dörren i sig kan ha olika form; från en garderobsdörr i Häxan och lejonet, till en tavla i Kung Caspian och skeppet gryningen, en järnvägsstation i Caspian, prins av Narnia och magiska ringar i Min morbror trollkarlen.

Aslan, Lewis Kristusfigur, erbjuder barnen "nytt liv". Ett exempel på detta är Edmund i Häxan och lejonet som förråder sina syskon och räddas till livet av Aslan. Edmund blir genom detta en "ny skapelse", vilket King ser som att Aslan är en slags helig dörr. Aslan fungerar även som en dörr i vår värld eftersom barnen sedan de lärt känna honom också blir medvetna om Jesus Kristus. Detta framkommer i Kung Caspian och skeppet Gryningen där Aslan i slutet av boken säger till barnen att han även finns i deras värld, men att han där är känd under ett annat namn. Aslan förklarar att barnens äventyr i Narnia har varit en förberedelse för att kunna möta honom i deras egen värld. Enligt King fungerar Aslan, liksom i Skriften, som både agent (den som öppnar dörren) och objekt (han är själva dörren) till ett nytt liv.

I en episod i Hästen och hans pojke kallar den elake prins Rabadash Aslan för "demon" och "Gudarnas fiende". Aslan ger då Rabadash en varning och säger att domen är nära. Då Rabadash tillbakavisar denna varning förvandlas han till en åsna. Detta visar att Aslan kan vara dörren till antingen dom eller nåd.

En variant av detta tema återfinns i berättelsen om stalldörren i Den sista striden. När barnen kastas in genom dörren till stallet upptäcker de till sin förvåning att de inte befinner sig i ett mörkt, fuktigt stall utan på en grön äng med en klarblå himmel ovanför. De har kommit in i Aslans rike. I detta sammanhang berättas om Emeth, en hängiven Calormen (fiende till Narnia) som också hamnat i Aslans rike. Aslan förklarar för honom att de gånger han svurit vid den onde guden Tash har han egentligen svurit vid Aslan. Om inte hans längtan hade varit till Aslan skulle han inte ha hållit ut i sitt ärliga sökande. För alla finner vad de ärligt söker.

Anledningen till att barnen kommer till Narnia är att Aslan kallar på dem. I Häxan och lejonet passerar barnen genom garderobsdörren till Narnia i den exakta tidpunkten för uppfyllandet av en profetia och i samma stund som Aslan återvänder till Narnia. I Caspian, prins av Narnia kallas barnen till Narnia genom Susans förtrollande horn för att hjälpa prins Caspian att bestiga tronen. Eustace och Jill i Silvertronen tror att det är de som kallar på Aslan istället för tvärtom. Alsan förklarar då att de inte skulle ha kallat på honom om inte han kallade på dem först. Detta är, menar King, en parallell till Bibelns budskap om att Gud kallar på dem som är villiga att följa honom (Joh. 10)

Inte alla som är kallade till Narnia säger "ja" till Aslans inbjudan. Susan är från början "en vän av Narnia", men i Den sista striden finns hon inte med i Aslans rike eftersom hon tagit avstånd från "de lekar de lekte som barn". Tvärtom är det med Eustace som först kom till Narnia som en bortskämd pojkspoling, men som förändrades sedan han mött Aslan (Kung Caspian och skeppet Gryningen). King jämför detta med Jesu liknelse om bröllopsgästerna som inte brydde sig om sin inbjudan: "Många är inbjudna, men få är utvalda" (Matt. 22:14).

Downing menar att Lewis inte använder sig av fantasy-genren som ett didaktiskt moment efter sin omvändelse, utan att det snarare var hans passion för fantasi och myt som ledde honom fram till kristendomen.

Boken Utflykt från tyst planet hade många recensenter, men endast ett fåtal lade märke till de teologiska implikationerna i berättelsen. Lewis själv kommenterar detta på följande sätt:

I Rymdtrilogin syns Lewis farhågor att den tekniska utvecklingen skulle leda till mänsklighetens förfall. Idén om att skapa en "Übermensch" var för Lewis den senaste varianten av ormens frestelse till Eva: "Ni skall bli som gudar" (1 Mos. 3:5).

Som respons på de många frågorna kring Rymdtrilogins teologiska innehåll förklarade Lewis att Maledlil den Gamle och Unge representerar Fadern och Sonen i den kristna teologin, samt att eldila (pluralformen av eldil) motsvarar änglar och den Böjde är Satan.

Läsare som drar paralleller mellan Maleldil och den kristne Guden kanske dock förvirras av Oyarsa och hans eldiler. Ingen av dessa verkar, enligt Downing stämma in på den vanliga bilden av änglar som beskrivs i Bibeln.

Många förslag har lagts fram angående innebörden av ordet "Maleldil". Den teori som Downing menar vara mest trolig är att "Mal" är hämtat från hebreiskans ord för "Kung", vilket innebär att "Maleldil i så fall betyder "Kung av andar", eller mer känt "Härskarornas Herre".

Lewis strategi att låta helt vanliga människor besöka en mytisk värld fungerar på ett mer tillfredsställande sätt i Narniaböckerna än i boken Perelandra. Huvudpersonen Ransom känns inte äkta i denna miljö, menar Downing.

I Perelandra utkämpas en strid mellan Ransom och "Omänniskan", vilken slutar med att Ramsom krossar Omänniskans huvud och själv blir skadad i hälen. Detta ser Downing som en tydlig alludering till 1 Mos 3:15, där Gud dömer ormen efter syndafallet: "Och jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall trampa sönder ditt huvud och du skall stinga den i hälen".

Ransoms äventyr på Perelandra har, enligt Downing ett antal paralleller till Kristi uppdrag på jorden: han hamnar naken i en värld för att uppfylla Guds avsikt; han har en dualistisk natur såsom Kristus; han frestas att ge upp; han genomlider en form av ångest som känns igen från Getsemane; han genomgår en symbolisk död och pånyttfödelse i det att han dras ner under ytan och tillbringar tre dagar där och han återvänder efter att ha fullgjort uppgiften till sin egen "sfär".

På planeten Malacandra (Mars) i Utflykt från tyst planet inser Ransom gradvis att Maledlid är samme Gud som han redan tror på. I Vredens tid gör Jane en ännu mer trevande upptäckt att Maleldil är den Gud som hon tidigare inte trott på.

Downing avslutar kapitlet om "Smuggled Theology" genom följande sammanfattning:

De två huvudpersonerna i boken barnen Digory och Polly blir lurade av Digorys morbror Andrew att ta på sig ringar, vilka transporterar dem till en annan värld. De hamnar först i en slags mellanvärld som de kallar "Skogen mellan världarna". Där finns en mängd olika dammar och i varje damm finns en ny värld. Efter en rad separata äventyr kommer barnen till Narnia och får vara med om dess skapelse.

Den centrala frågan i Min morbror trollkarlen är, liksom i berättelsen om syndafallet (1 Mos. 2), relationen mellan otillåten kunskap och kontrollen av naturen. Digorys nyfikenhet driver honom att göra ett felaktigt val, när han genom att slå på en klocka väcker den elaka häxan Jadis till liv. Av misstag får de med sig henne till det nya, oförstörda Narnia. Aslan, som är Narnias skapare, det stora lejonet, förlåter honom dock och ger honom i uppdrag att hämta ett äpple från en magisk trädgård. Äpplet ska skydda Narnia från häxan och omintetgöra Digorys första val.

I Min morbror trollkarlen kommer förutom häxan och barnen även morbror Andrew och en kusk som heter Frank till Narnia. Det är värt att notera att detta är enda gången i serien som vuxna personer kommer dit. Annars är Narnia en plats dit barn från vår värld förs.

Beskrivningen av "Skogen mellan världarna" är, enligt Myers så mäktig att den skulle kunna ses som en andra allegorisk kärna i boken. Den hänger samman med beskrivningen av skapelsen genom att den symboliserar mysteriet av tomhet som ligger bakom alla naturliga fenomen.

Myers menar vidare att Min morbror trollkarlen är mer lättsam och humoristisk är de övriga Narniaböckerna.

Enligt Manlove kännetecknas boken av en slags rastlöshet. Scenerna skiftar ständigt under en större delen av berättelsen utan att leda den framåt. Det är först efter halva boken, när barnen och de andra kommer till Narnia, som läsaren förstår meningen med den långa och komplicerade inledningen.

Manlove ser en tendens i boken att något som först verkar litet och obetydligt visar sig vara av vikt och får stora konsekvenser. Exempel på detta är klockan som Digory slår på, vilken uppväcker häxan och äpplet i den magiska trädgården som får en oanad effekt.

När Aslan träder in i berättelsen gör han det i form av skaparen av en ny värld. Den första beskrivningen av honom lyder:

Här beskrivs Aslan som ljus, vilket är en vanlig gudssymbol. Polly säger i boken att hon är alldeles säker på att allt skapat kommer "ur lejonets huvud". Gräset växer ut från honom som i vågor och visar på att han är i centrum för skapandet. Under skapelseakten försöker häxan Jadis att hindra Aslan genom att slänga en järnstång mot honom:

Citatet ovan visar på Aslans styrka och osårbarhet.

Skapelsen består av en slags hierarki där Aslan ställer de talande djuren, som han har utsett, över de stumma och människan högst upp. Människans uppgift är, menar Aslan, att ta ansvar för naturen. Även naturen i sig har sina herrar i Aslans skapelse. Vattnet regeras av najader, jorden av dvärgar, och skog och fält av dryader, fauner och satyrer. De talande djuren lovar att lyda Aslan, vilket visar att de ser honom som sin herre.

Aslan förklarar för de talande djuren att Digory är skyldig till att det onda kommit in i världen. Därmed framstår Aslan som en domare. Allt ställs dock till rätta sedan Digory gottgjort sitt misstag genom att hämta äpplet och plantera trädet. Aslan förklarar även vad som skulle ha hänt om Digory hade tagit äpplet som häxan erbjöd honom att ta med sig hem till sin sjuka mamma. Hans mamma skulle ha blivit frisk, säger Aslan, men den dagen hade kommit när skulle ha tyckt att det varit bättre om hon fått dö av sin sjukdom. Detta var dock vad som skulle ha skett och inte vad som nu sker. Digory får nu Aslans tillåtelse att ta ett äpple som kommer att göra hans mamma frisk och Aslan förvandlas därigenom från domare till frälsare, räddare.

Innan barnen återvänder till vår värld ser de upp i Aslans ansikte och upplever att det förvandlas till ett hav av böljande gud och uppfylls av en enorm ljuvlighet, lycka och kraft. Här framkommer Aslans härlighet på ett tydligt sätt.

I Häxan och lejonet upptäcks Narnia gradvis av de fyra syskonen Peter, Susan, Edmund och Lucy.. Det börjar med att Lucy öppnar en dörr till en stort klädskåp och hamnar i Narnia, där hon lär känna en faun. Sedan kommer hennes bror Edmund dit på samma sätt men ansluter sig till den elaka Vita häxan (som är Jadis). Därefter kommer alla fyra dit samtidigt. Edmund smiter iväg till häxan medan de tre andra blir aktiva i Narnias befrielsekamp. Häxan har nämligen trollat så att det alltid är vinter i Narnia och aldrig jul.

I boken väver Lewis samman två parallella berättelser. Den ena berättelsen handlar om hur Lucy, Peter och Susan med hjälp av två bävrar är på väg att förenas med Aslan vid Stenbordet och den andra följer Edmunds färd tillsammans med Vita häxan. Berättelserna förenas då de tre barnen träffar Aslan och ger sig iväg för att befria Edmund. Edmund har dock uppenbarligen gjort sig skyldig till förräderi, för vilket straffet är döden. Detta straff tar istället Aslan på sig. Aslan dödas av Vita häxan, men uppstår igen. Barnen bestiger de fyra tronerna på slottet paravel och förbannelsen över Narnia är därmed bruten.

I ingen annan av Narniaböckerna skiljer sig barnen karaktärer så mycket åt som i Häxan och lejonet. Lucy är den impulsiva, kärleksfulla och känsliga, Susan den mer likgiltiga och egoistiska, Edmund den cyniske och avundsjuke och Peter den rationelle och modige.

Boken innehåller en ovanlig mix av varelser; allt från lejonet Aslan, Jultomten, en bäverhona efter inspiration av Beatrix Potter till talande djur och trädandar. Detta är förövrigt den enda av Narniaböckerna där barnen själva blir kungar och drottningar i Narnia.

I Häxan och lejonet visas prov på olika typer av trolldom. Dels en form av svart magi som häxan åstadkommer genom sitt trollspö, då hon förvandlar varelser till sten och dels den "Djupa trolldom" som gör att Aslan genom att offra sitt liv får liv igen.

Manlove menar att berättelsen kan ses som en andlig resa genom själens landskap, från syndens kyla till blomningen hos en räddad själ. Den andliga fullheten nås hos Kristus.

Ett centralt tema i Häxan och lejonet är vägen bort från det gamla jaget, vilket illustreras genom Edmunds förändring. Även vägen bort från döden är central i boken, genom att Alsan återuppstår och att häxans vinter förvandlas till vår.

Första gången som Aslan omnämns i Häxan och lejonet är när Herr Bäver berättar för barnen att Aslan nalkas. Herr Bäver citerar i detta sammanhang en gammal visa:

I denna dikt förstår vi att Aslan är Narnias frälsare, som ska befria landet från häxans förbannelse. Här förekommer också ordet evig i samband med Aslan.

Lucy frågar Herr Bäver om Aslan är en människa och får till svar att han är djurens konung, ett lejon son till den store Kejsaren-bortom-havet. Att Aslan är en form av konung, eller åtminstone som till en konung, är alltså tydligt.

Förhoppningen om att Aslan ska ställa allt till rätta vid sin ankomst kan jämföras med förväntningarna på Messias i Gamla testamentet. Aslan förefaller inte liksom Kristus vara en pre-existent son till Kejsaren, som på ett mirakulöst sätt blir ett lejon. Han är redan ett lejon och blir det alltså inte för att rädda Narnia.

När det gäller Aslan verkar motsatser i hans egenskaper inte var något problem, menar Manlove. Han framställs som både god och farlig, kärleksfull och skrämmande.. I slutet av boken slår Herr Bäver fast att Aslan är ett vilt och inte ett tamt lejon. Följande citat beskriver Aslans mångfacetterade personlighet:

Återigen framställs Aslan i konungsliga termer. Hans härlighet är också tydlig, liksom hans ansikte som förmedlar både godhet och skräck. (Aulén menar som vi ser i metodavsnittet att symbolen ansikte kan förknippas med både dom och välsignelse.)

Vid en jämförelse mellan Aslan och Kristus kan man, enligt Ford se flera likheter. Båda söker tröst hos några nära vänner, båda utsätts för tortyr och dödas av sina fiender. Vidare så uppstår båda när ingen annan är i närheten och måste sedan övertyga sina vänner om att de verkligen är i livet.

Stenbordet är en dödens plats, men även en plats för glädje då uppståndelsen skett och Aslans seger har manifesterats. Detsamma kan sägas gälla för Golgata.

Genom sin gärning har Aslan räddat livet på Edmund och genom sin ankomst till Narnia har han fördrivit vintern. Hans roll som frälsare är därför uppenbar.

Lejonet uppvisar, enligt Manlove ett mönster av förnyelse och förvandling; vintern förvandlas till vår, förbannelsen över Stenbordet upphävs, synden försvinner genom att de fyra tronerna i Paravels slott bestigs av barnen, och satan i form av Vita häxan blir tillintetgjord.

Då Aslan har uppstått beger han sig iväg till häxans slott för att väcka de många djur, som häxan förvandlat till sten, till liv igen. Aslan gör detta genom att andas på dem, vilket Ford tolkar som ett uttryck för den Helige Anden.

En intressant iakttagelse som dock inte har med Aslan som gudsbild att göra är att jultomten, som plötsligt kommer in i berättelsen och delar ut julklappar, är en symbol för den Helige Anden eftersom även Anden i Nya testamentet delar ut andliga gåvor till människor.

I Hästen och hans pojke fokuserar Lewis på frågan om social mognad; hur man ska uppföra sig som vuxen och välja rätt väg i livet. Shasta, en av bokens huvudfigurer, växer upp som son till en fattig fiskare och får en mindre god uppfostran. När det senare i boken visar sig att Shasta egentligen är prins av Arkenland (Narnias grannland) har han mycket att ta igen på det sociala planet och har i början svårt med sin nya identitet.

Bokens tre andra huvudkaraktärer är de talande hästarna Bri och Vin samt flickan Aravis som är tarkina (en slags adlig titel). Bri är den självsäkre och impulsive medan Vin är den lugna och reserverade. Aravis är den ouppfostrade Shastas motsats genom att vara mycket korrekt och enligt Shasta överlägsen.

Dessa fyra är stadda på flykt från det grymma landet Calormen till Narnia, där de båda hästarna är födda. Under flykten får Aravis av en händelse höra ett samtal mellan Calormens härskare Tisrock och hans son Rabadash där det framkommer att den senare planerar att erövra de båda Nordanländerna Narnia och Arkenland. Aravis och hennes vänner får nu bråttom att hinna i tid till Narnia och varna för det kommande anfallet. Efter en lång och besvärlig färd genom öknen, och för Shastas del en fortsatt resa till fots, lyckas de hinna före Radadash och hans soldater. Narnia och Arkenland står emot attacken och Aslan griper in på slutet och fastställer domen över Rabadash; han förvandlas till en åsna.

Denna berättelse är en variant av Den fula ankungen och trots att den ibland blir rörig och svårbegriplig uppvisar den, enligt Myers, en trovärdig modell för principerna för vänlighet och hövlighet. Unga människor är i behov av kunskap om sina egna traditioner, men också en känsla för grundläggande moral, menar Myers.

Lewis ger i boken uttryck för åsikten att retorik är en moralisk disciplin. Han inkluderar därför en större variation av litterära stilar i Hästen och hans pojke än i de övriga Narniaböckerna. Manlove anser för övrigt att Hästen och hans pojke är den mest romanlika av Narniaböckerna samt den bok som mest berör mänskliga relationer.

Hästen och hans pojke är inte lika episk och innehåller inte lika mycket övernaturliga inslag som de andra böckerna i serien. Den vidrör dock existentiella teman såsom identitet, relationer och frihet, vilken ger den ett annat djup.

Aslan uppträder i Hästen och hans pojke på ett sätt som vi tidigare inte sett honom. Genom sina rytanden som verkar komma från två olika håll tvingar han Shasta och Bri att slå följe med Vin och Aravis. Han återkommer senare och jagar de båda hästarna för att de ska hinna fram till Narnia i tid. I denna scen klöser han dessutom Aravis axlar, vilket senare förklaras vara en hämnd för att hennes piga blivit piskad på grund av Aravis:

Aslan framställs här som ett grymt och farligt lejon och det är först senare läsaren får reda på varför Aslan gör som han gör. Man förstår då att han agerade som en form av domare när han klöste Aravis.

När Shasta är på väg över bergspasset mellan Narnia och Arkenland upptäcker han plötsligt att han fått en följeslagare. Eftersom det är natt och dimman ligger tät kan han dock inte urskilja någon, men hör en röst i mörkret:

Aslan visar här att han varit närvarande under Shastas liv sedan har var liten. Genom detta får han Shasta, enligt Ford, att förstå skillnaden mellan ödet (som innebär att allt som sker i princip är meningslöst) och försynen (som innebär att allt intill minsta detalj är känt av en Gud som är alltigenom god). Detta ger en bild av en Gud som även i de situationer där vi inte märker det beskyddar oss från fara, menar Ford

Shasta förvånas över lejonets ord och tvingas fråga: "Vem är du?" och får svaret: "Mig själv…Mig själv…Mig själv." Detta är, enligt Manlove, en anspelning på Guds namnet "Jag är den jag är (2 Mos. 3:14). Ford anser att denna scen omsluts av strålglans på ett sätt som motsvaras av den brinnande busken, från vilken Mose får höra Guds namn.

Det faktum att Shasta innan han förstår att den tysta följeslagaren är ett lejon tror att det är en jätte är om man får tro Ford en bild på Guds storhet.

Under vandringen tillsammans med Aslan lär Shasta känna honom som beskyddare och vägvisare, den osynliga kraften bakom alla händelser i hans liv och bakom all vänlighet han mött.

När dimman lättar och dagen gryr får Shasta se ett gyllene sken från vänster. Han tror först att det är solen men upptäcker att ljuset utgår från lejonet vid hans sida. Shasta har aldrig tidigare sett något så vackert och skönt. Återigen symboliserar Aslan ljuset.

Då Aslan försvinner väller vatten fram i ett av hans fotavtryck och bildar en liten bäck. Detta kan hänföras till gudssymbolen källa.

När Shasta morgonen därpå tittar tillbaka på det smala bergspasset som han passerat under natten inser han att det varit omöjligt att ta sig igenom passet utan Aslans hjälp. Aslan framstår liksom i de böcker som hittills belysts som en räddare och frälsare.

I bokens sista kapitel agerar Aslan på nytt i rollen som domare. Han står då plötsligt mitt ibland de narnier och arkenländare som håller på att besluta om Rabadash straff. Aslan tillkännager att domen är nära men att Rabadash fortfarande har chansen att ta sitt förnuft till fånga. När Rabadash vägrar faller domen och han förvandlas som sagt till en åsna. Straffet är dock inte slutgiltigt, utan som Aslan säger: "Rättvisan ska blandas med barmhärtighet".

Detta innebär att Aslan i ovan beskrivna scen är både domare och barmhärtig.

Caspian, prins av Narnia har mycket gemensamt med Häxan och lejonet. De fyra barnen Peter, Susan, Edmund och Lucy återvänder till Narnia för att hjälpa prins Caspian att bestiga den tron som rättmätigen tillhör honom. Caspians elake farbror har Narnia i sitt våld, ett Narnia där de talade djuren, fauner, centaurer etc. tvingats gå under jorden. Aslan återkommer och fungerar som barnens guide genom Narnia för att leda dem fram till Aslans kulle där Caspian befinner sig.

Samma mönster återkommer som i Häxan och lejonet – ett fördärvat Narnia, vars invånare gömmer sig och väcks upp ur dvalan för att störta den tyrann som har landet i sitt grepp

Böckerna skiljer sig dock i beskrivningen av Narnia. Nu är vi i ett sekulariserat land där idén om en mytisk och härlig värld övergivits. Vi ser mer av en politisk scen i Narnia.

I Caspian, prins av Narnia stannar barnen inte kvar efter att segern har vunnits, såsom i Häxan och lejonet, eftersom Caspian nu är Narnias härskare. Barnen är i Caspian, prins av Narnia tydligt äldre och mognare och Aslan säger i slutet att Peter och Susan nu är för gamla för att kunna återvända till Narnia. Deras nyvunna självförtroende utgör en kontrast till det första osäkra mötet med Narnia i Häxan och lejonet.

Enligt Myers är inslaget av intelligens och moral i barnens förhållande till varandra större än i Häxan och lejonet. Aslan uppfattas som "större", eftersom barnen är äldre och Narnias geografi och dess invånare beskrivs med större komplexitet. Om den litterärt sett är bättre är dock tveksamt, menar Myers.

Vi dras i bokens inledning med till ett Narnia som präglas av vild natur, vilket upplevs som en skarp kontrast till civilisationen på järnvägsstationen där barnen befinner sig innan de plötsligt försvinner iväg. De upplever först förvirring och vet inte var de befinner sig. Under berättelsens gång förvandlas denna förvirring till klarhet. Narnia som först upplevs som en okänd plats vars växtlighet fördunklar synen blir successivt tydligare, Aslan ses först endast av Lucy och upptäcks gradvis av de andra.

Den första som får syn på Aslan är Lucy. Trots att hennes ansikte, enligt boken, blir alldeles förändrat och hennes ögon lyser kan de andra barnen inte tro att det är sant att hon har sett Aslan. Det verkar, enligt Ford som att var och en av barnen ser Aslan i proportion till sin tro. Den andliga öppenheten hos Lucy gör det möjligt för henne att se Aslan.

Lucy som är nedslagen efter att hennes syskon inte ville tro henne får senare ett möte med Aslan i skogen:

Lucy fylls av en outsäglig lycka vid åsynen av Aslan, som här beskrivs i termer av storhet och ljus. Aslan förklarar även för Lucy att ju äldre hon blir desto större kommer han att verka.

Det faktum att Lucy lyder Aslan mer än Peter, eftersom hon fått denna uppenbarelse, är enligt Myers en parallell till att de kristna ska lyda Gud mer än människor (Apg. 5:29). När Peter tillslut inser att det verkligen är Aslan blir han väldigt glad, men fylls även av skam eftersom han tvivlat. Aslan säger bara "Min käre son" och visar därmed att Peter är förlåten.

I Aslans närvaro får den klyfta som det står talas om mer än en geografisk innebörd. Han erbjuder barnen en väg över den, vilket sker endast när de tror på honom. Detta kan, menar Manlove, jämföras med Joh. 3:36: "Den som tror på Sonen har evigt liv". Om Manlove har rätt innebär detta att Aslan här framstår som en Kristusfigur, en frälsare.

Under Aslans glädjetåg möter han en gammal kvinna som ligger sjuk i sin säng. Medan han talar till henne återvänder färgen till hennes ansikte och ögonen blir klara. Gumman sätter sig upp och säger att hon känner sig mycket bättre. Genom att Aslan botar kvinnan manifesteras hans makt. Att Aslan kan utföra mirakel visar sig även när han ger musen Ripipip en ny svans.

Aslans huvudsakliga uppgift i boken är att befria Narnia, vilket har gör på två sätt: dels genom att styrka Caspian i hans kamp emot Miraz och dels genom att väcka träden till liv upptända glädje. I båda dessa strategier visar Aslan sitt beroende av andra varelser än sig själv.

För att Aslan ska anse Caspian vara en värdig regent måste Caspian först visa att han är villig att lyda Aslans befallning. Han måste även vara beredd att upprätthålla och beskydda naturens ordning. I boken betonas teman såsom människans förhållande till naturen, rättvist ledarskap, och de båda huvudtemana trofasthet och ståndaktighet.

Den glädje och spontanitet som karaktäriserar Aslans framfart i Narnia i Caspian, prins av Narnia visar att Aslan står för frihet, fest och överflöd snarare än obekväma söndagskläder, pietism och självförnekelse, anser Myers.

Det är, enligt Ford ingen tvekan om att Lewis har för avsikt att framställa Aslan som gudomlig. Ett exempel på detta är att dryaderna bugar sig inför honom samt det faktum att Aslan har vetskap om vår värld.

Till skillnad från de övriga Narniaböckerna som betonar glädje och fest kännetecknas Kung Caspian och skeppet Gryningen av vardaglighet. Huvudpersonen Eustace är varken kunglig eller speciell, utan snarare en bortskämd odräglig unge, och ska inte bestiga någon tron såsom Caspian, Shasta eller de fyra barnen Peter, Susan, Edmund och Lucy.

Boken handlar om hur Lucy, Edmund och deras kusin Eustace dras iväg till Narnia genom en förtrollad tavla som föreställer ett Narniskt skepp. Ombord på skeppet träffar de kung Caspian och hans besättning, vilka har inlett en färd för att leta rätt på sju riddare som försvann under kung Miraz regeringstid. Under sin seglats österut upptäcker de olika öar och får vara med om spännande äventyr. På en ö blir exempelvis Eustace förvandlad till en drake, en förtrollning som bryts med Aslans hjälp. Tillslut har de funnit alla de sju riddarna, men fortsätter ändå färden eftersom musen Ripipip är övertygad om att han ska finna Aslans rike. Berättelsen slutar med att Ripipip når Aslans rike, Caspian återvänder till Narnia och barnen blir hemskickade till vår värld av Aslan.

Manlove karaktäriserar boken som en sorts Odyssey, en serie av händelser. Det tematiska budskapet och mönstret i Kung Caspian och skeppet Gryningen är en social motvikt till själviskhet och isolation, menar Manlove. Av de sju Narniaböckerna är denna den mest praktiska: vi får hela tiden följa hur arbetet ombord på skeppet går till.

Det hade inte varit förvånande, anser Myers, om Kung Caspian och skeppet Gryningen skulle ha varit den avslutande volymen i serien. De första tre böckerna som skrevs: Häxan och lejonetn, Caspian, prins av Narnia och Kung Caspian och skeppet Gryningen utgör nämligen tillsammans en studie i den kristna doktrinen. I Häxan och lejonet beskrivs inkarnationen av Guds kärlek samt de viktigaste kristna högtiderna jul och påsk. Caspian, prins av Narnia visar på den personliga tron och vikten av att följa Aslan i både strid och fest. Slutligen tar Kung Caspian och skeppet Gryningen upp de två sakramenten (dopet och nattvarden) och ett aktivt kristet liv. Lewis måste, enligt Myers, ha reflekterat över detta och beslutat att serien måste ta till nya grepp för att kunna fortsätta.

Vi möter Aslan för första gången i boken i samband med att Eustace blivit förvandlad till en drake. Så här berättar Eustace för Edmund i efterhand:

På nytt framställs Aslan som ljus. Det är även tydligt att lejonet är skrämmande vid en första

anblick.

Aslan spänner ut sina klor och river av Eustace hans drakhud och kastar honom därefter i en vattenkälla. I det ögonblicket blir Eustace återigen en pojke. Aslan har befriat honom från förtrollningen och är därför en räddare, frälsare. Den smärta som Eustace upplever när Aslans klor tränger genom han hud är enligt Ford ett tecken på att förvandlingen ska bli total.

Edmund förklarar för Eustace att den han mött är lejonet Aslan. När Eustace då frågar Edmund vem Aslan är och om Edmund känner honom svarar Edmund med var Ford vill kalla för den första narniska trosbekännelsen: "Aslan känner mig". Denna formulering menar Ford vara den rätta enligt Bibeln. Det är inte vi som känner Gud i första hand, utan han som känner oss.

När Lucy befinner sig i trollkarlen Koriakins hus får även hon besök av Aslan. Han börjar då med att tillrättavisa henne eftersom hon spionerat på några av sina vänner med hjälp av trollkarlens magiska bok. Efter att ha träffat trollkarlen försvinner Aslan igen, vilket han tenderar att göra. Han kommer och går som han vill och som trollkarlen säger: "Han är ju inte ett tamt lejon".

Då skeppet seglat in i en kompakt mörk dimma och inte kan finna vägen ut återges den första bönen till Aslan. Det är Lucy som viskar: "Aslan, Aslan om du nånsin har älskat oss så hjälp oss nu!". Snart får de se en albatross som flyger framför dem och visar dem vägen ut. Lucy kan höra den viska med Aslans röst: "Mod, mitt hjärta". Aslan anländer här i skepnad av en albatross och fungerar som vägvisare samt räddare.

Vid ett flertal tillfällen i boken uppträder Aslan på andra sätt än genom sin egen person; som en bild i trollkarlens bok, som en tavla i Caspians hytt, som en albatross i scenen ovan och som ett lamm i bokens slutscen.

När Caspian och Edmund råkar i luven på varandra på Guldvatten-ön får de plötsligt se Aslan på en kulle framför dem och förstår att de burit sig illa åt. Även när Caspian i slutet av boken överväger att abdikera för att följa Ripipip till världens ände blir han tillrättavisad av Aslan.

I bokens sista kapitel träffar Lucy, Edmund och Eustace på ett litet lamm. Barnen frågar lammet om detta är vägen till Aslans rike. Medan lammet svarar att vägen till Aslans rike finns i deras egen värld förvandlas lammet till Aslan själv. Lucy ber Aslan att tala om för henne hur de ska komma till hans rike från vår värld:

Ford skriver att "Den store Brobyggaren", Ponitfex Maximus, är en av de tidigaste kristologiska benämningarna. Kristus har överbryggat klyftan ,döden, mellan liv och liv. Aslan skulle alltså motsvara denna kristusbild.

Enligt Manlove symboliserar lammet Guds lamm (Jesus) och detta lamm som även är ett lejon alluderar till bilden av lejon och lamm, vilket är framträdande i Bibeln och har bevarats i den kristna traditionen. Ur detta perspektiv kan vi se resan mot öster i nya termer – som en färd mot Kristus, det eviga livet, menar Manlove.

Denna berättelse börjar och slutar vid Experimentskolan, en skola där fullständigt kaos råder eftersom den baseras på premissen att barnen får göra som de vill. Däremellan utspelar sig ett drama där de två barnen Jill och Eustace ska besegra en häxa och befria den kidnappade prins Rilian, son till kung Caspian. Uppdraget får de av Aslan när de genom trolldom kommer till Narnia. När uppdraget är slutfört följer Aslan och kung Caspian för några minuter med barnen till deras värld och ställer allt till rätta på Experimentskolan.

Silvertronen skiljer sig från de övriga böckerna om Narnia genom att Jill och Eustace själva strävar efter att få komma till Narnia. I de andra berättelserna hamnar barnen i Narnia utan att "leta". Dessutom får Jill och Eustace genast ett uppdrag av Aslan, medan barnen i de andra böckerna gradvis får reda på sina uppgifter. Aslans uppdrag till Jill och Eustace specificeras genom fyra tecken som de ska följa för att hitta prins Rilian.

Självkontroll är ett av bokens främsta teman. Jill behöver stor självkontroll för att kunna förmå sig att dricka vatten ur en bäck där ett stort lejon (Aslan) befinner sig. Vidare krävs självkontroll för att passera ett gäng jättar som blockerar deras väg. Jill måste även övervinna sin rädsla för mörker när de tvingas söka efter Rilian i underjorden. Den kontroll som häxan utövar kännetecknas av tyranni; hon tillåter ingen fri vilja. Detta kan ses i kontrast till Aslan, vars auktoritet är beroende av människors eget val att lita på honom. Självkontroll är alltså något gott, medan kontroll utifrån är ont.

Till skillnad från Kung Caspian och skeppet Gryningen där färden gick till Aslans rike, färdas barnen i Silvertronen bort från hans rike. Resan går inte i östlig riktning mot soluppgången utan mot väst in i mörkret. En stor del av boken utspelar sig i mörker eller dunkel.

En av de mest framträdande karaktärerna i Silvertronen är myrslingerbulten Surpöl, vars uppgift är att vara barnens vägvisare eftersom han är välbekant med området. Surpöl står med båda fötterna på jorden och är knappast mottaglig för illusioner av verkligheten. Han karakteriseras snarare av desillusion, då han tenderar att se det negativa i allt. Frågan om vad som är verkligt och hur man kan närma sig detta är central i boken, liksom i de övriga Narniaböckerna.

I bokens första kapitel passerar Jill och Eustace genom en dörr i skolmuren och hamnar vid en klippbrant. De tävlar då om vem som vågar gå längst ut, vilket slutar med att Eustace tappar balansen och faller. Då rycker Aslan in och andas på honom så att han flyger iväg till Narnia och räddar därmed Eustace liv.

Den förtvivlade Jill möter sedan Aslan vid en bäck och hon förvånas över att han kan tala och att hans röst är så vild och stark. Aslan förklarar för Jill att hon kommit till hans rike och att hon och Eustace inte han bett om att få komma till Narnia om inte han först hade kallat dem. Ford menar att detta är ett uttryck för att Aslan ligger bakom varje insats från vår sida, även vår vilja att be till honom.

Aslan ger därefter Jill de fyra tecken som ska leda henne fram till den försvunne prinsen och säger:

Enligt Myers är de fyra tecknen en symbol för gudomlig uppenbarelse. Hon jämför dem med de tio budorden och menar att tecknen liksom budorden beskriver regler för beteende samt är ett bevis på Aslans kallelse.

Nästa gång Aslan kommer in i berättelsen gör han det genom en leksakshäst, vilket först förvandlas till ett leksakslejon och sedan till ett riktigt lejon. Jills rum fylls av en underbar doft och hon blir plötsligt påmind om ett av tecknen som hon glömt. Aslan agerar alltså som vägvisare.

Trots att Aslan sedan inte kommer in i bilden igen förrän i slutet av boken, görs ett flertal viktiga observationer av hans natur av Surpöl. Han är övertygad om Aslans försyn och omsorg och säger bl a att Aslans instruktioner alltid är rätt, utan undantag. Det finns enligt Surpöl inga tillfälligheter, eftersom Aslan känner till allt i förväg.

I slutet av berättelsen återförenas barnen med Aslan:

Här beskrivs Aslan som ljus och stark, vilket han, som vi tidigare sett, ofta gör.

Barnen får, när de åter befinner sig i Aslans rike, se hur den kung Caspian ligger död på botten av bäcken. Jill, Eustace och även Aslan gråter. Ford jämför detta med när Jesus gråter över sin döde vän Lasarus. Liksom Lasarus blir uppväckt till liv av Jesus blir även Caspian väckt till liv av Aslan, dock endast för att leva i Aslans rike. Uppväckandet av Caspian sker genom att Eustace på Aslans befallning sticker i törntagg i lejonets tass. En bloddroppe sipprar fram och faller ner på den döde kungen i vattnet, varvid han förvandlas till en ung man och kliver upp. Anknytningen till Bibeln är tydlig: Jesus fick bära en krona av törne och hans blod som rann på korset ger enligt Bibeln evigt liv. Här talas om begreppet evighet som karaktäriserar Gud men som även människan kan få del av.

I bokens sista scen faller Aslans dom över Experimentskolan. En förskräckt rektor får se ett lejon, två pojkar med svärd i händerna (Caspian och Eustace) samt Jill med ett ridspö i handen. Aslans roll som domare är har uppenbar.

Som sagt behandlar Silvertronen temat om vad som är verkligt eller inte. Myers menar att lärdomen för barnen i Narniaböckerna är att endast Aslan är helt och hållet verklig, för han har makt att plötsligt låta Narnia försvinna för dem.

Den sista boken i serien brukar kallas för Lewis´ apokalyps, eftersom den behandlar Narnias undergång samt domedagen. I Den sista striden är allting i Narnia fel och försöken att stoppa förfallet gör bara situationen värre. Saker och ting förvärras ända fram till slutet av boken, då allt får en ny början.

Historien börjar då apan Shift hittar ett lejonskinn och använder det som en dräkt åt sin vän åsnan Pussel. Han bestämmer sig för att låtsas att Pussel är Aslan som kommit tillbaka till Narnia och stänger därför in Pussel i ett stall och utnyttjar sin "Aslan" till olika tjänster. Shift allierar sig med Calormen och börjar bl a sälja timmer i form av levande träd, allt på "Aslans" befallning.

Tirian, Narnias siste kung tror först att det är den verklige Aslan som återvänt, men förstår snart att så inte är fallet. Han blir tillfångatagen av Calormenerna och binds fast vid ett träd. I sin desperation ber han barnen från den andra världen om hjälp och strax därpå anländer Jill och Eustace. Tillsammans upptäcker de att "Aslan" inte är något annat än en åsna med en lejonhud.

Konflikten mellan Narnia och Calormen trappas upp och det är tydligt att Calormenerna är den starkare parten. Utanför stalldörren utkämpas ett väldigt slag, vilket slutar med att Tirian blir inslängd i stallet. Han märker till sin förvåning att han kommit till Aslans rike.

Boken slutar med att Aslan låter Narnia gå under och alla varelser blir dömda av honom. De som får passera genom dörren upptäcker att de kommit till ett "nytt Narnia" som är mer levande och verkligt än det gamla.

Barnen får veta att de är döda genom en tågolycka i England och att det verkliga Narnia och det verkliga England endast existerar i Aslans rike.

Den allegoriska kärnan i berättelsen är stallet, vilket får karaktären av en slags scen där den viktigaste delen av pjäsen utspelar sig. Detta är en bok av kontraster, mellan det nobla och det simpla, mellan det skrämmande (guden Tash) och det underbara (Aslan).

I de andra Narniaböckerna belyses temat om att hitta sin rätta identitet. Den sista striden handlar istället om förlorad identitet: Pussel ikläder sig rollen som Aslan, levande träd blir till timmer och talande djur blir stumma.

Berättelsen är tydligt avdelad mellan vad som händer framför stalldörren och vad som händer i den "övernaturliga" världen på andra sidan. Befrielsen från all förvirring återfinns endast på andra sidan ställdörren.

Tirian ber i bokens inledning Aslan om hjälp: "Aslan, Aslan, Aslan ! Kom och hjälp oss

nu !" Den hjälp som Aslan bidrar med är att skicka Jill och Eustace till Narnia. (Detta är en aning märkligt eftersom barnen egentligen redan är döda.) Den verkliga räddningen kommer dock först på slutet när alla goda narnier får träda in i Aslans rike.

Aslans främsta uppgifter i boken är att skipa rättvisa gällande de förrädiska dvärgarna och Emeth, den rättrogna calormenen, samt att förgöra det gamla Narnia, döma dess invånare och inviga det nya Narnia. Aslan är, enligt Ford välkomnaren, föregångaren och den förhärligade herren över sitt eget land och alla verkliga länder.

När kung Tirian passerat genom ställdörren befinner han sig på en öppen äng i Aslans rike. Där står de personer från vår värld som besökt Narnia: Digory, Polly, Peter, Edmund, Lucy, Eustace och Jill. (Susan är dock inte med, se King: The Wardrobe as Christian Metaphor). Plötsligt nalkas Aslan:

I citatet ovan blir Aslans ljus och härlighet åter tydlig. Det framgår, vilket tidigare konstaterats att ett möte med Aslan även är förknippat med en viss fruktan. Detta skulle kunna vara ett uttryck för Aslans helighet, vilket enligt Aulén innebär upphöjdhet och suveränitet.

Aslan går sedan fram till stalldörren och lyfter sitt huvud och ryter: "Tiden är inne". Han väcker med sitt vrål den väldige jätten Fader Tid från hans djupa sömn. Fader Tid blåser i ett horn vilket orsakar ett gigantiska stjärnfall då alla himlens stjärnor faller till marken. Detta skulle kunna ses som en parallell till de sju änglarna och deras basuner (Upp. 8-9).

Aslans funktion som domare beskriver Lewis enligt följande:

Det centrala i domen är Aslans ansikte och hur de olika varelserna reagerar på detta. Ansiktet förknippas här, liksom även Aulén säger, med antingen dom eller frälsning. Man skulle därför kunna säga att Aslan agerar både som domare och frälsare i detta sammanhang.

Genom att förstöra det gamla Narnia gör Aslan landet i sin egen värld mer verkligt. Det som verkar vara en förintelse blir istället vägen till det nya, rika livet.

En intressant bifigur i boken är calormenen Emeth, om vilken King skriver i The Wardrobe as Christian Metaphor. När Emeth undrar varför ha kommit till Aslans rike när han hela sitt liv tjänat guden Tash, svarar Aslan: "Barn, allt det goda du gjort för Tash har du gjort för mig". Detta skulle kunna tolkas som en anspelning på Jesu liknelse om människosonens dom där han säger: " Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig" (Matt 25:31-46)

Manlove tolkar apans lögn som ett brott mot budet "Du skall inte missbruka Herren, din Guds namn" (2 Mos. 20:7). Apan kan även jämföras med den falske Kristus som beskrivs i Matteus kapitel 24.

I bokens sista kapitel när Aslan förklarar för barnen att de inte kommer att bli bortskickade till sin egen värld den här gången, eftersom de är döda, säger han till Lucy:

Ford tolkar detta sammanhang på följande sätt:

Tydligt här är Aslans karaktär av evighet. Denna evighet är även till för dem såg upp i hans ansikte med kärlek.

Symbolerna klippa eller bergfäste förekommer inte i Narniaböckerna däremot beskrivs Aslan som stark på ett ställe nämligen i Min morbror trollkarlen då han inte ens märker av att häxan kastar en järnstång på honom.

Vingar som en symbol för beskydd går inte att finna. I Hästen och hans pojke framställs Aslan dock som Shastas beskyddare. Han beskyddar bl a Shasta från schakalerna samt leder honom genom det farliga bergspasset.

Symbolen källa återfinns också i Hästen och hans pojke, i den scen där vatten väller fram ur ett av Aslans fotavtryck.

Aslan gestaltas som ljus i samtliga Narniaböcker, vilket därför blir ett viktigt ord för att beskriva honom. Ljuset förknippas, som Aulén menar att det gör i Bibeln, ofta med ord som visar på Aslan härlighet, t ex strålande, ljuvlig och väldig.

Aslans ansikte betonas i vissa sammanhang, exempelvis i Den sista striden när alla varelser får sin dom genom att titta upp i hans ansikte. Domen leder antingen till att man får komma in i Aslans rike eller att man försvinner in i mörkret. I Min morbror trollkarlen får Digory och Polly uppleva välsignelse när de ser in i Aslans ansikte.

Ordet herre används inte på något ställe. Det är dock uppenbart att Aslan är herre över Narnia även om inte detta uttrycks bokstavligen. Detta märks bl a genom det faktum att de talande djuren i Min morbror trollkarlen lovar att lyda Aslan. Ford menar att Aslans förintelse och dom över landet Narnia indikerar att han är dess herre.

Det framkommer att Aslan är av konungslig härkomst, eftersom han är son till den store Kejsaren-bortom-haven (Häxan och lejonet). Han är även konung i sin egenskap av lejon, vilket brukar betraktas som djurens konung. Symbolerna herde och fader förekommer inte.

Som skapare framträder Aslan i Min morbror trollkarlen vid skapandet av landet Narnia. Att han även har rollen som frälsare visar sig i samtliga Narniaböcker. Även funktionen som domare är frekvent när det gäller Aslan. Han dömer bl a Häxan Jadis i Min morbror trollkarlen, Rabadash i Hästen och hans pojke, Experimentskolan i Silvertronen och alla varelser i Den sista striden.

Det är uppenbart att Aslan inte kan inordnas i något tidsbegrepp. Han är av evig karaktär. I Den sista striden erbjuds denna evighet även till de varelser som ser upp i hans ansikte och fylls med kärlek.

Aslans helighet nämns inte bokstavligt i Narniaböckerna, men att Aslan är helig i betydelsen upphöjd och suverän är ändå klart.

I Narniaböckerna förekommer även symboler som Aulén inte tar upp i Dramat och symbolerna. Ett exempel på detta är Aslan som "Den som kallar", vilket King belyser i The Wardrobe as Christian Metaphor. Aslan kallar bl a Jill och Eustace till Narnia för att utföra ett uppdrag och de fyra barnen Peter, Susan Edmund och Lucy kallas genom ett förtrollat horn.

Aslan kallar sig själv i Kung Caspian och skeppet Gryningen för "Den store Brobyggaren", vilket är en symbol för hans förmåga att överbrygga "klyftor". Denna symbol brukar enligt Ford användas om Jesus, men återfinns inte hos Aulén.

Aslan använder även om sig själv benämningen "Mig själv". Detta anspelar, enligt Manlove på det hebreiska gudsnamnet Jahve som betyder "Jag är". Symbolen för det eviga varandet saknas hos Aulén.

I flera av böckerna beskrivs Aslan som stor och väldig. Någon symbol för storhet presenteras inte heller av Aulén.

I Kung Caspian och skeppet Gryningen framställs Aslan som ett lamm, vilket enligt Manlove symboliserar Guds lamm. Jesus liknas vid flera tillfällen i Bibeln vid Guds lamm och lammet måste därför anses vara en vanlig symbol.

I den första boken i trilogin avslöjas inte den teologiska dimensionen av förrän halvvägs in i berättelsen. Huvudpersonen Ransom lyckas fly från Weston och Devine som mot hans vilja fört honom till planeten Malacandra (mars). Han lär då känna hrossarna, en av planetens tänkande varelser och lär sig deras språk. Hrossarna berättar för Ransom att planeten styrs av Oyarsa, som i sin tur lyder under Maleldil den Unge. Ransom får också veta att de tre tänkande raserna på planeten hrossarna, sornerna och pfifltriggerna gemensamt kallas för hnau. Av Oyarsa får Ransom veta att hela rymden är full av eldila, ett slags änglalika väsen. Han inser då sin egen arts litenhet och flyktighet jämfört med denna omätbara fullhet. Efter diskussion med en av sornerna och Oyarsa kommer Ransom underfund med att Maleldil den Unge inte bara skapat Malacandra utan hela solsystemet och dess invånare. Maleldil utser sedan en Oyarsa, en förmyndare, till att styra varje planet, tjänad av de osynliga varelserna eldila. Oyarsa av planeten jorden och några av hans undersåtar gjorde dock uppror mot Maleldil och erkände ingen annan auktoritet än dem själva. Ledda av denne så kallade Böjde Oyarsa var jorden nu avskuren från kontakt med omvärlden och kallas därför Thulcandra, den Tysta planeten. Det talas dock i rymden om att Maleldil utfört underbara ting för att rädda sin förlorade planet.

Det har sedan länge konstaterats att Utflykt från tyst planet påminner om Wells roman First Men on the Moon. I båda dessa berättelser finns en domstol som styrs av planetens ledare – Grand Lunar på månen och Oyarsa av Malacandra – vilka avlägger dom. Lewis har dock gjort om ett rent äventyr till en berättelse med en tydlig moralisk intention. Ransom kan förstå universums verkliga natur på grund av hans moraliska tradition. Lewis visar på skillnaden mellan traditionella värden och de egoistiska motiv som styr berättelsens två onda figurer Devine och Weston genom att svärta ner dessa karaktärer, menar Myers. I Westons karaktär visas hur enkelspårigt sökande efter kunskap kan leda till kriminalitet. Myers anser att Lewis genom att framställa Ransom som så genomgod och de andra två så elaka eliminerar den morala komplexiviteten i berättelsen.

De tre böckerna i serien behandlar språkets natur. Utflykt från tyst planet introducerar språkproblematiken genom att huvudpersonen Ransom är filolog: Perelandra utforskar relationen mellan språk och medvetande hos en primitiv kvinna och Vredens tid handlar om språket som ett redskap för social kontroll.

I Utflykt från tyst planet framträder inte Maleldil personligen, liksom Aslan gör i Narniaböckerna, utan företräds av Oyarsa och hnau. De egenskaper hos Maleldil som förekommer i boken är alltså andras beskrivningar av honom.

När Ransom försöker klarlägga hur allting hänger ihop på Malacandra gör han i hrossarnas ögon bort sig genom att fråga om Oyarsa skapat världen:

Maleldil den Unge har, vilket framgår ovan, rollen som skapare. Oyarsa förklarar vidare för Ransom att de båda är avbilder av Maleldil.

Ransom får undervisning i något han uppfattar som en hrossisk lilla katakes. Maleldil bor tydligen hos den Gamle, men detta är inte geografiskt ställe. Han får också klart för sig att Maleldil inte är hnau, utan en slags ande utan kropp, kön och lidelser. Enligt hrossarna finns det bara en Gud, nämligen Maleldil den Unge.

I ett samtal med hrossen Hyoi förstår Ransom att Maleldil är evig och att alla hnau på Malacandra längtar efter att få möta honom efter döden. Hyoi ser döden som den bästa drycken som finns att dricka.

När Ransom berättar om situationen på jorden – om krig, slaveri och prostitution etc. – förklarar Malacandras invånare att detta beror på att var och en av människorna vill vara sin egen Oyarsa. De inser inte beroendet av den gudomliga hierarkin: djur måste regeras av hnau och hnau av eldila och eldila av Maleldil.

Oyarsa agerar på uppdrag av Maleldil som domare av Weston och Devine och gör följande uttalande:

Enligt Filmer uppvisar de gudomliga varelserna i Rymdtrilogin, liksom i Lewis övriga fiktionlitteratur, två olika sidor; dels en våldsam, dömande, hierarkisk och skrämmande och dels en munter, fridfull och barmhärtig.

Perelandra är en berättelse om ett "Bevarat Paradis", om en Eva som är kapabel att motstå Frestaren tillräckligt länge för att Ransom ska kunna omintetgöra honom. Genom att fullfölja sitt uppdrag lär sig Ransom en hel del om mytens verklighet och hur vanliga dödliga kan bli kallade till gudomlig mission.

Ransom sänds till planeten Perelandra (Venus) av Oyarsa för att bekämpa Omänniskan, vilken egentligen är Weston som blivit besatt av djävulen. Omänniskan försöker fresta den gröna kvinnan Tinidril, Perelandras motsvarighet till Eva, till att beträda det Fasta Landet, något som Maleldil förbjudit. Ransoms uppgift blir att försöka förhindra detta genom att beskriva de konsekvenser som syndafallet fick för jorden, Thulcandra. Tillslut lyckas Ransom ta livet av Omänniskan och planeten Perelandra räddas.

Weston förespråkar en slags dualism där han hävdar att Gud och Djävulen är två sidor av samma mynt. Det är hans tro på denna Kraft som öppnar upp hans sinne för det onda och möjliggör besättelsen:

Den ondska som är förknippad med Weston beskrivs i skrämmande termer, vilket dock enligt Filmer balanseras av närvaron av de goda andar som hjälper och styrker Ransom. I sin argumentation om syndafallet ansluter sig Lewis till uppfattningen att Självet är Guds sanna fiende och människans slutgiltiga val mellan Självet och Gud.

Historien har mycket gemensamt med Wells The Time Machine. Liksom The Time Machine är Perelandra en eskatologisk roman som behandlar människans natur och slutliga öde. Som kristen verkar Lewis, enligt Myers tro att nyckeln till människans öde står att finna i historien om syndafallet.

I Utflykt från tyst planet var det i första hand språket som orsakade förbistring mellan Ransom och invånarna på Malacandra. I Perelandra orsakas problemen i konversationen mellan Ransom och Tinidril av att de tillhör olika arter, med olika kulturer. Trots att de i princip har samma kroppsbyggnad och talar samma språk ( Ransom lärde sig språket på Malacandra) har de olika kroppsspråk, känsloyttringar, humor och social bakgrund.

På samma sätt som att Aslan i Narniaböckerna inte är något tamt lejon beskriver Lewis Perelandra som en våldsam värld. Med detta menas inte att planetens olika varelsen brukar våld mot varandra, utan att hela planetens yta karaktäriseras av våldsamma rörelser och fenomen

Ransom förklarar för "Lewis" att han är kallad till planeten Perelandra på följande sätt:

Vi förstår här att Ransom blir kallad till Perelandra, men att han inte på något sätt förtjänat detta. Den som kallar honom är Oyarsa av Malacandra, på uppdrag av Maleldil. Maleldil är alltså den som kallar.

I bokens inledning framgår det att eldila lyder Maleldil så totalt som ingen jordisk diktator kan bli åtlydd. Det är här tydligt att Maleldil är Härskarornas herre. Även Tinidril lyckas lyda Maleldil genom att inte bryta mot hans förbud, vilket visar att hon ser honom som sin Herre.

En viktig företeelse i Lewis fiktion är rösten, vilken tillhör Aslan eller Maleldil. I Perelandra finns ett exempel på detta då Ransom kämpar med det öde som möter honom och hör Maleldils röst som kräver lydnad: "It is not for nothing that you are named Ransom" och slutligen "My name is also Ransom" Det engelska ordet "ransom" betyder "lösen" och anspelar i detta sammanhang på att Ransoms uppdrag att "lösa", d v s rädda Peralandra. Detta kan även ses som en parallell till Jesu ord i Matt. 20:28: "Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många".

I ett samtal med Ransom visar det sig att Tinidril har vetskap om det faktum att Maleldil på planeten Thulcandra iklätt sig en mänsklig gestalt. Detta gjorde han för att erbjuda världen frälsning och blir därför Thulcandras räddare. Ransom inser vid ett senare tillfälle att…

Maleldil är den inkarnerade guden som antar en människas getalt. Detta kan jämföras med Fil 2:6-7 "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss".

När Tinidril samtalar med Omänniskan utbrister hon, till Omänniskans förfäran, plötsligt i något som kan liknas vid en psalm: "Hur skön är Maleldil och hur underbara alla Hans verk". Här blir Maledlils härlighet uppenbar.

Maleldil kommer enligt Tor, Tinidrils man, att döma Thulcandra och förinta den Böjde, Mörkrets Furste:

Citatet ovan följs av en beskrivning av domedagen. Maleldil kommer alltså att agera som världens domare, men även som dess räddare och befriare.

I en gemensam lovsång i bokens slutscen framkommer bl a att Maleldil är världens centrum och att varje ting skapades för honom. När han dog i den Sårade världen dog Han för varje människa. Detta sammanhang visar att Maleldil både är världens skapare och dess frälsare.

Den tredje boken i trilogin, Vredens tid, handlar om det gifta paret Mark och Jane Studdock, vilka blir indragna i ett övernaturligt krig mellan änglar (edlila) och demoner. Mark luras in i företaget NICE (National Intitute of Coordinated Experiments) med löften om pengar, makt och en plats i den "inre kretsen". NICEs mål är att fortsätta en interplanetär expansion, göra sig av med de utomjordiska arter som konkurrerar med människan och rena den mänskliga rasen genom tvångssterilisering. Lämnad ensam av Mark ansluter sig Jane till St. Anne´s hus, vilket styrs av Ransom, Ledaren. Gruppen hos St. Anne´s representerar det goda och står på Maleldils sida , medan NICE karakteriseras av ondska.

Vid ett tillfälle vägrar Mark att på NICEs befallning trampa på ett krucifix, vilket är den första riktigt modiga sak han någonsin gjort. Detta är början på hans "tillfrisknande" och hans insikt att han måste söka efter den rätta vägen som han förstår är kristendomen. Med hjälp av Oyarsa från de fem planeterna Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus lyckas Ransom och hans sällskap vinna kriget mot NICE. I bokens sista scen återförenas Mark och Jane.

Vredens tid är, enligt Myers inspirerad av Charles Williams bok The Tortured Planet. Den skiljer sig från de två föregående böckerna genom att den utspelar sig på jorden och behandlar maktproblematiken i det moderna samhället. Myers ser Vredens tid som en bild för det moderna samhällets tendenser att förstöra miljön och upprätta kontroll över folkopinionen genom media. Ett liknande budskap förmedlas i Orwells Nineteen Eighty-Four.

J. B. S. Haldane menar att Lewis är fientligt inställd till vetenskaplig utveckling, vilket Myers tillbakavisar. Hon anser istället att Lewis opposition mot modern vetenskap i boken grundas på den språkkontroll som förekommer i detta sammanhang.

Filmer konstaterar att naturens beskaffenhet i hans fiktion ofta är förvriden, vilket märks i Häxan och lejonet där evig vinter råder och i Vredens tid där det diktatoriska företaget NICE styr samhället.

Karaktärerna i Lewis fiktion "dras in i" situationer som det till en början inte behärskar. Exempel på detta är Jane som i Vredens tid är rädd för att bli indragen i något, även om det senare visar sig att hon gjort rätt. Önskan att undvika att bli medlem i något som vi inte vet vad det är, är en vanlig mänsklig upplevelse, menar Lewis. Det verkar, enligt Filmer vara ett uttryck för hans egen erfarenhet av att acceptera (dras in i) kristendomen. Trots rädslan resulterar det övernaturliga ingripandet i ett ovanligt fysiskt och psykiskt välbefinnande.

Vredens tid är den av böckerna i Rymdtrilogin där Maledlil förekommer minst. Hans närvaro märks främst genom Ransom och de fem planeternas Oyarsa. Ransom framställs nästan som gudomlig när Jane träffar honom för första gången:

Här karakteriseras Ransom av ljuset, vilket som vi tidigare sett är en gudssymbol. Ransom menar också att han är en slags företrädare för Maleldil och att det är detta som ger honom auktoritet som ledare, inte att han på något sätt är bättre än de övriga.

Vid ett av St. Anne´s uppdrag ger Ransom Mr. Dimble rådet att ha: "Revolvern i handen, en bön på läpparna och sinnet inriktat på Maleldil". Maleldil är här föremål för bön, vilket antyder att han är aktiv i det andliga kriget som pågår på jorden. Trots att han inte är personligt närvarande fungerar han som en räddare när han genom sina bundsförvanter på jorden och sin himlaskara gör slut på ondskan, d v s NICE.

Ransom frågar Jane om hon är beredd att gå in under lydnad för Maleldil och får svaret att Jane inte vet någonting om Maleldil, men att hon är villig att lyda Ransom. Detta anser Ransom vara nog för tillfället men att det inte alltid kommer att vara det. Maleldil är nämligen, enligt Ransom en svartsjuk Gud och kommer slutligen att vilja att hon helt och hållet tillhör honom.. Fenomenet "svartsjuk Gud" för tankarna till det första budordet:

"Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig." (2 Mos. 20:3)

Jane inser successivt att hon anslutit sig till det goda och rätta. Hon får också religiösa erfarenheter av Maleldils närvaro och tar tillslut emot honom som sin personliga frälsare.

Om Jane möter Maleldil genom sin kontakt med goda människor så gör Mark det genom kontakten med ondskan hos NICE. När Mark beordras trampa på ett krucifix börjar han fundera övar vad som egentligen är sanning:

Av detta förstår vi att Maleldil låter sig finnas både i goda och onda sammanhang.

Maledil beskrivs inte uttryckligen som stark i Rymdtrilogin. Symbolen källa förekommer inte heller. Rollen som beskyddare framkommer inte bokstavligen, men det är ändå uppenbart att Maleldil har denna funktion då han beskyddar och hjälper Ransom i kampen mot Omänniskan i Perelandra.

Ordet ljus används inte om Maleldil. Däremot används det för att beskriva eldila, vilka tydligt är förknippade med Maleldil. Även Ransom karakteriseras av ljus i Vredens tid. I flera sammanhang i Rymdtrilogin representeras Maleldil av Oyarsa, eldila och Ransom. I en slags lovsång som framförs av Tinidril i Perelandra beskrivs Maleldil som skön och underbar, vilket visar på hans härlighet. Härlighet och ljus är enligt Aulén ofta förknippade med varandra.

Inga symboler som sammanhänger med människokroppen såsom ansikte, ögon, öron eller mun tillämpas på Maleldil. Hans röst, framförallt i Perelandra, är dock betydelsefull.

Det framgår klart att Maleldil är Härskarornas Herre, eftersom Oyarsa och eldila lyder honom fullständigt. Om Downing har rätt när han framhåller att ordet Maleldil härstammar från det hebreiska ordet för kung kan Maleldil även anses omfatta symbolen konung. Varken symbolen herde eller symbolen fader förekommer i samband med Maleldil.

I Utflykt från tyst planet får vi veta att Maleldil den Unge är världens skapare samt att både Oyarsa av Malacandra och Ransom på något sätt är skapade till hans avbilder. När Maleldil dog på planeten Thulcandra blev han även hela världens frälsare och omfattar alltså symbolerna frälsare och räddare. Maleldil agerar genom Oyarsa som domare av Weston och Devine i Utflykt från tyst planet. I Perelandra framkommer att han både är hela världens domare och frälsare.

Maleldil beskivs som evig i den meningen att han är odödlig. I Utflykt från tyst planet får vi veta att alla hnau kommer att få möta Maleldil efter döden, vilket betyder att även de har evigt liv. Maleldils helighet märks genom att han står över alla andra varelser i den gudomliga hierarkin.

Det finns även symboler och bilder av Maleldil som inte finns med hos Aulén. Maleldil beskrivs t ex som ande och inte hnau. Det framgår även att Maleldil är "Den som kallar", vilket visas genom Ransoms kallelse till planeten Perelandra. Av Ransom får vi reda på att Maleldil är en svartsjuk Gud som kräver fullständig överlåtelse.

Symbolerna klippa och bergfäste förekommer varken i Narniaböckerna eller i Rymdtrilogin. Deras innebörd, nämligen fasthet och styrka, nämns dock i beskrivningen av Aslan. Aslans styrka och osårbarhet omtalas först i Min morbror trollkarlen där han ignorerar att Jadis kastar en järnstång i huvudet på honom och sedan även i Silvertronen då barnen i slutet återförenas med honom. Ordet stark eller styrka återfinns dock inte i samband med Maleldil.

Vingar som symbol används inte om Aslan och Maleldil. Däremot beskrivs Aslan som beskyddare av Shasta i Hästen och hans pojke och det är just beskydd som vingarna symboliserar. Maleldils beskydd av exempelvis Ransom uttrycks inte bokstavligen. Man skulle dock kunna hävda att Maleldil beskyddar Ransom i hans kamp mot Omänniskan i Perelandra.

Begreppet källa förekommer endast vid ett tillfälle i böckerna, nämligen i Hästen och hans pojke där väller vatten fram ur ett av Aslans fotavtryck och bildar en bäck av uppfriskande vatten som ger Shasta ny styrka. Detta är inte någon beskrivning av Aslan, utan inträffar efter att han har försvunnit. Vattenkällan har dock sitt ursprung hos Aslan, vilket gör att den ändå kan betraktas som en gudssymbol. Källan symboliserar förnyelse och kraft.

Symbolen ljus och det tillhörande ordet härlighet är flitigt förekommande i Narniaböckerna. I nästan alla beskrivningar av Aslan ingår ordet ljus. En typisk beskrivning av Aslan återfinns i Min morbror trollkarlen: "Det var ett lejon. Stort, raggigt och ljust stod det vänt mot den uppgående solen." Aslan är i sig själv en ljuskälla, vilket märks i Hästen och hans pojke då Shasta först tror att ljuset från Aslan kommer från solen. Aslans härlighet framgår tydligt i

bl a Min morbror trollkarlen där barnen upplever att han utstrålar ljuvlighet , lycka och kraft. I Rymdtrilogin används beskrivningen ljus om eldila och i Vredens tid även om Ransom, men inte om Maleldil själv. Däremot framkommer Maleldils härlighet i ett citat av Tinidril i Perelandra.

Denna kategori avser de symboler som är knutna till människokroppen och allstå inte till de mänskliga egenskaperna. Dessa har därför varit svåra att tillämpa på Narniaböckerna och Rymdtrilogin, eftersom Aslan är ett lejon och Maleldil en ande. Det förklarar varför symbolerna armar och händer inte förekommer. Inte heller öga, öra eller mun nämns i beskrivningarna av Aslan och Maleldil. Både Aslan och Maleldil uppträder dock på ett mänskligt sätt vad gäller egenskaper.

På några ställen i Narniaböckerna omnämns Aslans ansikte. I exempelvis Häxan och lejonet tittar barnen upp i Aslans ansikte och inser att han är god och skräckinjagande på samma gång. Även i samband med den slutgiltiga domen över Narnia omtalas Aslans ansikte. Alla varelsen måste då se in i hans ansikte och dömas efter deras reaktioner. Aulén menar att symbolen ansikte kan förknippas med antingen avslöjande och dom eller med frälsning och välsignelse, vilket är fallet i Den sista striden.

Till skillnad från Aslans omtalas inte Maleldils ansikte i Rymdtrilogin. Däremot betonas Maleldils röst, framför allt i Perelandra där Maleldils röst talar om för Ransom att det inte är en slump att hans namn betyder lösen. Även Aslans röst är viktig, vilket bl a framgår i Den sista striden då hans röst ljuder över Narnia och säger dess tid är slut.

Aslans och Maledil kan båda betraktas som herrar i sina respektive världar. I egenskap av skapare, vilket både Aslan och Maleldil (den Unge) är, har de en slags härskarposition. I Min morbror trollkarlen väljer Aslan ut ett antal djur som ska få bli talande djur. Dessa proklamerar enhälligt att de alltid ska höra och lyda Aslans röst, vilket antyder att han är deras herre och de hans undersåtar. Enligt Ford framstår Aslan som den förhärligade herren över sitt eget land och alla verkliga länder i Den sista striden. Eldila i Rymdtrilogin uppvisar samma lydnad för Maledil och det är därför uppenbart att han är härskarornas herre. Tinidril i Perelandra ser Maleldil som sin herre och lyder hans befallning. Symbolen herre uttrycker i första hand en härskarställning, vilket som vi ser stämmer in på både Aslan och Maleldil.

Det framkommer i Häxan och lejonet att Aslan är son till den store Kejsaren-bortom-havet, vilket antyder att även Aslan i någon form är konungslig. Vidare framgår i samma bok att Aslan har majestätiska ögon. Han beskrivs således i konungsliga termer, men symbolen konung kan inte sägas vara särskilt framträdande. När det gäller Maleldil finns över huvud taget inga hänvisningar till symbolen konung. Downing menar dock att det är troligt att ordet Maleldil härstammar från det hebreiska ordet för kung.

Varken Aslan eller Maleldil gestaltas genom symbolen herde. Den vård och omsorg som symbolen herde representerar ger dock både Aslan och Maleldil uttryck för. Mest tydligt framkommer detta hos Aslan, som visar ständig omsorg om barnen i de olika berättelserna. Orden omsorg och beskydd hänger förövrigt nära samman. När Aslan agerar som beskyddare ger han även uttryck för omsorg. Likadant är det när det gäller Aslans och Maleldils roll som frälsare, eftersom en frälsningsgärning kan anses ha med omsorg att göra.

Sybolerna fader och himlaljusens fader används inte i beskrivningarna om Aslan och Maleldil. Detta kan förefalla lite märkligt, med tanke på att fader är en vanlig symbol för Gud, framför allt i Nya testamentet. Det förhåller sig emellertid så att både Aslan och Maleldil (den Unge) är söner, Aslan är som sagt son till den store Kejsaren-bortom-havet och Maleldil den Unge är son till Maleldil den Gamle.

Enligt den kristna treenighetsläran framställs Gud såsom Fader, Son och Ande, där Fadern har rollen som skapare, Sonen som frälsaren, och Anden som gemenskapen. Denna lära kan dock inte helt och hållet överföras och tillämpas på Aslan eller Maleldil. Aslan, liksom Maleldil den Unge är världens skapare och dess frälsare. Kejsaren-bortom-havet och Maleldil den Gamle har ingen uppenbar funktion i böckerna, utan nämns endast i förbigående. Den parallell som kan dras till treenighetsläran är i så fall det faktum att skaparen och frälsaren är samma person. Någon tydlig motsvarighet till den Helige Anden är svår att finna i Narniaböckerna och Rymdtrilogin. Den enda indikationen på en symbol för den Helige Anden är Fords tolkning av att Aslans andedräkt som väcker stenfigurerna till liv i Häxan och lejonet är ett uttryck för den Helige Anden. I Narniaböckerna och Rymdtrilogin betonas således sonen. Man kan fundera över varför Lewis låter Aslan och Maleldil vara söner, när fadern i respektive berättelse inte kar någon funktion. Anledningen skulle kunna vara att han vill anknyta till den kristna gudbilden där frälsaren, d v s Jesus kallas Guds son.

Aslan och Maleldil är som vi tidigare konstaterat världens skapare. Skapelsen av Narnia återges i Min morbror trollkarlen och är mycket detaljerad. Vi får följa hur hela skapelsen växer fram medan lejonet sjunger. Först skapas växtligheten och därefter alla djuren. Aslan väljer ut ett antal talande djur till att styra över de stumma och sätter slutligen människan att styra över samtliga djur. Skapelseordningen påminner om Bibelns skapelseberättelse i 1 Mos. Aslans skapelse, liksom Guds skapelse är i sig själv god. Det onda i Aslans värld kommer utifrån i form av häxan Jadis. Bilden av skapelsen ansluter sig således till den judisk-kristna uppfattningen att skapelsen från början var god och avvisar den gnostiska tolkningen om en dualistisk värld där materien är ond och endast det andliga är gott.

I Rymdtrilogin får vi i Utflykt från tyst planet endast veta är världen skapats av Maleldil den Unge och inget om hur denna skapelse gått till. Vi får dock reda på att Ransom och Oyarsa av Malacandra är skapade till Maleldils avbilder. I Min morbror trollkarlen skapas inga människor, eftersom de redan kommit till Narnia från vår värld. Först i Den sista striden förstår vi att Aslan skapat alla världar och således även människan. Detta kan i och för sig anas redan i Kung Caspian och skeppet Gryningen då Aslan säger till barnen att han även finns i deras värld, men att han där är känd under ett annat namn.

I nästan samtliga böcker framställs Aslan och Maleldil som frälsare / räddare. I Min morbror trollkarlen gör Aslan Digorys mamma frisk och framstår därmed som en räddare. Hans roll som frälsare blir tydligast i Häxan och lejonet där han låter sig offras för Edmunds skull och sedan i ett kristuslikt passionsdrama dör och återuppstår. Aslan gestaltas även som frälsare i Hästen och hans pojke då han leder Shasta över bergspasset. På motsvarande sätt agerar Aslan som frälsare i Caspian, prins av Narnia, då han erbjuder barnen en väg över klyftan. Han blir Eustace räddare i Kung Caspian och skeppet Gryningen när han löser honom från förtrollningen till drake. I Silvertronen räddar Aslan Eustace liv och slutligen fungerar han som frälsare av de varelser som ser upp i hans ansikte med kärlek i Den sista striden.

I Perelandra framgår att Maleldil stigit ner på planeten Thulcandra (Jorden) för att bli dess räddare. Maleldil är alltså Ordet som blir kött, vilket beskrivs i Joh 1. Det verkar som om Maleldils människoblivande inte bara förändrat situationen på Jorden, utan i hela universum. Han är i så fall hela världens frälsare. Det framkommer även att Maleldil i framtiden skall agera som både domare och frälsare på domedagen, vilket vi redan sett Aslan göra. Även i Vredens tid agerar Maleldil som världens frälsare när han med hjälp av eldila och sina bundsförvanter på jorden tillintetgör det fascistiska företaget NICE.

Både Aslan och Maleldil är i sina frälsningsgärningar delvis beroende av hjälp uitfrån. Exempel på detta är att Aslan i Caspian, prins av Narnia kallar Peter, Susan, Edmund och Lucy till hjälp för att sätta prins Caspian på Narnias tron och att Maleldil utser Ransom till att ta strid mot Omänniskan i Perelandra.

Ett gemensamt drag för Aslan och Maleldil är att de vid sidan av rollen som frälsare även har en dömande funktion. Aslan dömer t ex Digorys felaktiga gärning i Min morbror trollkarlen och ger honom i uppdrag att gottgöra sitt misstag. I Hästen och hans pojke agerar Aslan som domare av den elake prins Rabadash och förvandlar honom till en åsna. Han dömer även skolledningen för Experimentskolan i Silvertronen och fungerar som domare vid Narnias undergång i Den sista striden.

I Rymdtrilogin ser vi exempel på Maleldils roll som domare i Utflykt från tyst planet då Oyarsa av Malacandra på hans uppdrag fäller domen över de två inkräktarna Weston och Devine. I en framtidsvision i Perelandra framkommer vidare att Maleldil är den som ska döma hela världen på domedagen.

I Narniaböckerna och Rymtrilogin hänger Aslans respektive Maleldils funktion som domare nära samman med rollen som frälsare. När Aslan dömt Digory erbjuder han honom, sedan han uppfyllt Aslans uppdrag, att ta med ett äpple med botande kraft till sin mor och blir på så sätt istället en frälsare. På motsvarande sätt erbjuds Rabadash en möjlighet att bli befriad från sitt åsneskap, vilket antyder att vissa domar inte är slutgiltiga. När det gäller Digory framstår Aslan som frälsare först efter att Digory utfört en av Aslan given uppgift. Detta står i konflikt med klassisk luthersk lära att rättfärdiggörelse sker genom tron allena och inte genom laggärningar. Denna lagförkunnelse behöver inte, som vi ser i exemplet om Rabadash, betyda någon slutgiltig dom, vilket innebär att lagförkunnelse inte nödvändigtvis medför skulddom vid den yttersta domen.

Det framgår att Aslan och Maleldil, när de slutgiltigt dömer världen, samtidigt fungerar som dess frälsare. De varelser som får träda in i Aslans rike efter domen måste ju betraktas som frälsta och ser alltså Aslan som en frälsare snarare än domare. Denna dubbelbottnade karaktär beskrivs av Filmer, som menar att de gudomliga varelserna i Lewis fiktionlitteratur dels har en våldsam och dömande och dels en fridfull och barmhärtig sida. Detta märks även genom att Aslan på flera ställen beskrivs som både farlig och god. Det förhåller sig på motsvarande sätt med den kristna gudsbilden, där Gud framförallt i Gamla testamentet beskrivs såsom dömande och skrämmande. Ordet "god" i den betydelse som vi använder det kan inte alltid tillämpas på Gud.

Det är tydligt att Aslan och Maleldil är av evig karaktär, vilket av Aulén definieras som att inte kunna inordnas i något tidsbegrepp. Detta exemplifieras genom att Aslan i Kung Caspian och skeppet Gryningen förklarar han alla tider är "snart" för honom, vilket visar att han har en annorlunda tidsuppfattning. Det finns ingen antydning i vare sig Narniaböckerna eller Rymdtrilogin om att Aslan eller Maleldil skulle vara skapade varelser. Eftersom de agerar som skapare kan man anta att de själva alltid har existerat och alltid kommer att existera.

Ordet evig används om Aslan i Häxan och lejonet där det i en dikt framgår att i hans närhet blommar evig vår. Han återuppväcker i Silvertronen den döde kung Caspian till evigt liv. Även Aslans rike i Den sista striden karaktäriseras av evigheten. Barnen får reda på att de egentligen är döda och att de aldrig mer kommer att bli hemskickade. De kommer alltså att få leva i evighet i Aslans rike. På samma sätt förstår vi i Utflykt från tyst planet att Maleldil är en evighetsvarelse och att alla hnau kommer att få möta honom när de dör.

Aslans och Maleldils helighet uttryck inte bokstavligt. Ordet helig har enligt Aulén betydelsen upphöjdhet och suveränitet, vilket dock kan anses känneteckna både Aslan och Maleldil. Vi konstaterade tidigare att Aslan och Maleldil är herrar över sina skapelser. Egenskapen att vara herre innefattar en slags upphöjdhet och således även helighet.

Helighet utgör enligt klassisk kristen lära ingen motsats

till begreppet allmänlighet, d v s tillgänlighet för alla. Kyrkan, den kristna gemenskapen, är både helig och allmän. Även den som är helig i betydelsen upphöjd kan fungera som tjänare, vilket exemplifieras i evangelierna då Jesus tvättar lärjungarnas fötter. På samma sätt antar Aslan en tjänares gestalt då han offrar sitt liv för Edmund i Häxan och lejonet och Maleldil då han låter sig födas i Betlehem.

Aslan framställs på ett flertal ställen i Narniaböckerna som stor. Ordet stor används dock inte på något ställe om Maldeldil. Exempel på tillfällen då Aslan karaktäriseras som stor är i skapelseakten i Min morbror trollkarlen samt när han går vid Shastas sida i Hästen och hans pojke.

Som vägvisare fungerar Aslan bl a i Hästen och hans pojke då han leder följet på rätt väg genom öknen till Narnia och då han visar Shasta vägen till Archenland. I Kung Caspian och skeppet Gryningen antar han skepnaden av en Albatross när han visar besättningen vägen ut från den mörka ön. Han visar också vägen för Eustace och Jill i Silvertronen genom att ge dem att antal tecken att följa. Det finns dock ingen antydan i Rymdtrilogin om att Maleldil skulle vara någon form av vägvisare.

I Kung Caspian och skeppet Gryningen kallar Aslan sig själv för "Den store Brobyggaren", en symbol som förklarar att ingenting är omöjligt och kan hindra honom. Denna symbol återfinns inte heller i Rymdtrilogin. Den store Brobyggaren, Pontifex Maximus, är en tidig kristologisk benämning, som idag används om påven.

Både Aslan och Maleldil har rollen av "Den som kallar". I Silvertronen kallar Aslan barnen till Narnia för att de ska leta reda på den försvunne prins Rilian och i Caspian, prins av Narnia kallas barnen för att hjälpa Caspian. Eustace och Jill uppfattar situationen fel och tror att de kommit till Narnia för att de själv vill. Barnen i Caspian, prins av Narnia kallas dit av Susans horn. Det är dock tydligt att det är Aslan som egentligen är grunden till alla resor mellan Narnia och vår värld. På motsvarande sätt kallar Maleldil genom Oyarsa Ransom till planeten Perelandra. Det som vid en första anblick kan tyckas vara en slump eller ett uttryck för den egna viljan är alltså i själva verket planerat i detalj.

Vid ett tillfälle (i Hästen och hans pojke) använder Aslan begreppet "Mig själv" när han besvarar frågan om vem han är. Lewis anspelar här, enligt Manlove på gudsnamnet i Gamla testamentet Jahve, vilket betyder "Jag är". Någon anspelning på det hebreiska gudsnamnet förekommer inte i Rymdtrilogin.

I Kung Caspian och skeppet Gryningen gestaltas Aslan såsom ett lamm, vilket medan det talar återtar skepnaden av det lejon som barnen känner som Aslan. Lammet är en symbol som tydligt förknippas med Jesus. Denna symbol används inte om Maleldil, vilken i Rymdtrilogin inta antar några andra gestalter. Som läsare får vi dock veta att Maleldil en gång antagit en människas gestalt när han lät sig födas i Betlehem. Man kan förmoda att Lewis i menar att också Aslan antagit gestalten som Jesus Kristus.

Enligt en utsaga av Ransom i Vredens tid är Maleldil en svartsjuk Gud som kräver fullständig överlåtelse. Egenskapen svartsjuka används inte i beskrivningen av Aslan, men han vill uppenbarligen att talande djur och människor ska lyda och följa honom och ingen annan, t ex Tash. I Den sista striden kallar han dock Emeth, en trogen tjänare av Tash, för sin son eftersom han alltid gjort goda gärningar. Detta visar på att Aslan snarare vill att människor (och djur) ska göra goda gärningar än att nödvändigtvis erkänna honom som sin Gud. Han kan därmed inte kallas svartsjuk.

Som vi sett används inte symbolen fader om Aslan eller Maleldil, däremot framgår att båda är söner. Symbolen Son har alltså ersatt symbolen Fader i Narniaböckerna och Rymdtrilogin. I Häxan och lejonet berättas att Aslan är son till den store Kejsaren-bortom-havet och i Utflykt från tyst planet får vi veta att Maleldil den Unge är son till Maleldil den Gamle. Maleldil den Unges relation till Maleldil den Gamle måste inte utifrån denna text tolkas som ett far-son-förhållande. Det är Lewis själv som förklarar att så är fallet.

Beskrivningarna av Aslan och Maleldil liknar varandra i flera avseenden. Båda innehar rollen som skapare och karakteriseras som herrar över sina respektive skapelser. De agerar även båda som frälsare och domare i olika situationer. I bådas fall är dessutom rösten en viktig företeelse. Ljus och härlighet är ord som används för att beskriva i första hand Aslan, men även de andliga varelser som sammanhänger med Maleldil. Aslan och Maleldil fungerar båda som "Den som kallar" och är den goda kraften bakom allt som händer. Rollen som beskyddare är tydligast hos Aslan, men går även att finna hos Maleldil. Vidare beskrivs båda i termer av evighet och helighet, trots att detta inte uttrycks bokstavligen. De tre symboler som förekommer i störst utsträckning i båda bokserierna är ljus, frälsare och domare. Det är allstå dessa symboler som är grundläggande i den gudsbild som framkommer i den studerade delen av C S Lewis fiktionslitteratur.

I vissa fall skiljer sig beskrivningarna av Aslan och Maleldil åt. Aslans karakteriseras utöver ovanstående bilder såsom stark och stor, vilket inte Maleldil gör. Andra symboler och bilder som används om Aslan men inte om Maleldil är vägvisare, brobyggare, "Mig själv" och lamm. Den enda gudsbilden som endast används om Maleldil är "Den svartsjuke Guden".

Aslan och Maleldil skiljer sig även åt när det gäller den form i vilken de uppenbarar sig. Aslan uppenbarar sig först och främst som ett lejon ( även som albatross och lamm i Kung Caspian och skeppet Gryningen). I sin egenskap av lejon är han stor, ljus och vacker, men samtidigt skräckinjagande. Om bilden av Aslan såsom lejon kan sägas vara konkret så är bilden av Maleldil istället diffus och abstrakt. Han beskrivs som en ande och befinner sig aldrig personligen på de olika planeterna om man bortser från att vi får veta att han en gång stigit ner till planeten Thulcandra (jorden). Maleldil förekommer inte lika ofta i Rymdtrilogin som Aslan gör i Narniaböckerna. Han agerar inte heller i samma omfattning som Aslan, utan använder sig av sina andliga undersåtar eldila och Oyarsa. Som läsare lär man därför inte känna Maleldil på samma sätt som Aslan.

Anledningen till att Lewis väljer att karakterisera Aslan som konkret och Maledlil som ett mer abstrakt väsen skulle kunna vara att Aslan figurerar i en barnbok och Maleldil i en vuxenbok. För att barn ska kunna tillgodogöra sig berättelserna om Aslan krävs att han är mer påtaglig, vilket inte är en förutsättning för att vuxna ska begripa Maleldil. Det kanske även är för att tydliggöra Aslan som bilden av honom är mer mångfacetterad än bilden av Maleldil.

Man skulle kunna diskutera vem av Aslan och Maleldil som har mest gemensamt med den gudsbild som framkommer i Bibeln. När det gäller egenskaper förefaller Aslan vara den som har mest gemensamt med Bibelns gudsbild, utifrån de symboler som återfinns hos Aulén. De flesta av dessa symboler används om Aslan, medan de som sagt inte används i samma grad om Maleldil. Däremot stämmer Maleldils uppenbarelse som ande och som inkarnerad människa bättre överens med Bibelns bild av Gud än Aslans uppenbarelse som lejon. Det är emellertid inte helt lätt att avgöra vem av Aslan och Maleldil som bäst stämmer överens med den kristna gudsbilden, eftersom denna är mycket komplex. Problemet är också att Gamla och Nya testamentets gudsbild skiljer sig ifrån varandra.

Det finns ett flertal symboler och bilder som förekommer i Narniaböckerna och Rymtrilogin och är bibliska, men som inte återfinns hos Aulén. Detta gör att Auléns gudssymboler inte varit tillräckliga i denna studie. Exempel på symboler som används om Aslan men inte finns i Auléns sammanställning är "storhet". Med detta menar jag inte att stor är någon direkt symbol, utan att storheten kan illustreras med hjälp av symboler på samma sätt som beskydd illustreras genom vingar och styrka genom klippan. Ordet stor ryms alltså inte i någon av Auléns symboler. Det återfinns dock i exempelvis Ps. 104:1 "Herre, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd". Att Gud framställs som stor i Bibeln är härmed uppenbart.

Symbolen lamm är ytterligare ett exempel på ett ord som används om Aslan och är bibliskt, men som Aulén inte tar upp. Ordet lamm förekommer i första hand om Jesus i Nya testamentet. Johannes Döparen säger följande om Jesus i Joh. 1:29 "Där är Guds lamm som tar bort världens synd". Lammet som offras symboliserar i Bibeln syndernas förlåtelse, vilket är förklaringen till att den korsfäste Jesus liknas vid ett offerlamm.

Aslan fungerar i Narniaböckerna som en vägvisare och som läsare förstår man även att han personifierar den rätta vägen. Att Jesus är en vägen till Gud framkommer i Joh. 14: 6 där Jesus säger: "Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.". Vidare nämner Aulén symbolen Fader, men inte symbolen Son, vilken i enlighet med treenighetläran kan anses vara en gudsbild likaväl som ordet Fader.

Både Aslan och Maleldil är som vi tidigare sett "Den som kallar", vilket även Herren säger om sig själv i Jes. 42:6 "Jag, Herren, har kallat dig i rättfärdighet". Om Manlove har rätt när han antar att begreppet "Mig Själv" anspelar på Guds namnet Jahve som betyder "Jag är" så är även detta ett exempel på en gudssymbol som inte återfinns hos Aulén.

Maleldil beskrivs i Vredens tid som svartsjuk, vilket innebär att han kräver total lydnad. Guds svartsjuka kan anas i det första budordet som säger att inga andra gudar är tillåtna.

Med ovanstående resonemang och bibelcitat har jag velat visa att det i Auléns redogörelse för bibliska gudssymboler i boken Dramat och symbolerna saknas vissa symboler och bilder såsom lamm, son, vägvisare, "Den som kallar" och "Jag är".

Denna uppsats vidrör frågan om huruvida fiktionslitteratur kan användas för att beskriva Gud. Detta har tidigare diskuterats av bl a Martha C. Nussbaum i Love´s Knowlegde. Nussbaum menar att filosofi och teologi på ett adekvat och mer trovärdigt sätt framställs i skönlitteraturen än i rent teoretiska texter. Litteraturen har, enligt Nussbaum en viktig funktion att fylla när det gäller att förmedla frågor som rör livsåskådning och etik. Hon anser vidare att den litterära formen inte är separerad från innehållet i texten, vilket är fallet när det gäller teoretiska texter, utan är en del av det.

Lewis menade själv att hans berättelser om Narnia presenterar det kristna budskapet i en fantasivärld som inte är förknippad med kyrkan som institution och därför inte präglas av stelt gudstjänstliv och stränga förbud. John A. Sims, som studerat Lewis litteratur, anser att fiktionslitteratur kan hjälpa läsaren att förstå det som annars uppfattas som abstrakt och obegripligt. En varning utfärdas dock av Charles A. Huttar som menar att Narniaböckerna inte rakt av kan översättas till den kristna trosuppfattningen. Huttars inlägg bör enligt min mening tas i beaktning. Det faktum att Lewis själv avsåg att spegla det kristna budskapet i sin fiktionslitteratur behöver inte innebära att han ville göra detta på ett exakt sätt (detta är förmodligen inte ens möjligt). Vissa delar av berättelserna kanske kan tolkas utifrån kristen trosuppfattningen, medan andra inte kan tolkas på detta sätt. Vid studier av skönlitteratur (och även annan litteratur) finns det alltid en risk för "övertolkning", d v s att man lägger in betydelser av olika företeelser som författaren själv inte avsett. Om detta nödvändigtvis måste vara ett problem är inte säkert. Det beror givetvis på vad som är syftet med studien. Det är dock viktigt att hålla i minnet att ens egen förförståelse påverkar tolkningen av en text.

Själv anser jag att fiktionslitteratur mycket väl kan ge en tillförlitlig bild av den kristna trosuppfattningen och gudsbilden. Den gudsbild som framställs genom Aslan och Maleldil i Narniaböckerna och Rymdtrologin har, som denna studie visar, mycket gemensamt med kristendomens gudsbild. Det som skiljer den gudsbild som framkommer hos Lewis i den studerade litteraturen från den kristna gudsbilden är framförallt framställningen av fadern och sonen. I Narniaböckerna och Rymdtrilogin har fäderna ingen synbar funktion. Det är sönerna, d v s Aslan och Maleldil som agerar både som skapare och frälsare. Enligt treenighetsläran har fadern en viktig funktion som världens skapare, medan sonen, Jesus är frälsaren. Lewis gestaltar här en slags tvåenighet, där dock endast sonen figurerar. Den Helige Anden återfinns inte alls i Narniaböckerna och Rymdtrilogin bortsett från Aslans andedräkt, vilken Ford tolkar som en symbol för den Helige Anden.

En annan skillnad mellan Lewis gudsbild och den kristna gudsbilden är att den kristna gudsbilden som sagt är oehört komplex och innehåller långt fler symboler och bilder än Narniaböckerna och Rymdtrilogin. Exempel på sådana symboler är fader, herde, klippa och öga.

Om man är ute efter att få en adekvat föreställning om den kristna gudsbilden är Lewis gudsbild i Narniaböckerna och Rymdtrilogin inte tillräcklig. Det är i så fall viktigt att även söka andra källor till kunskap. Detta kan exempelvis göras genom de kristna trosbekännelser som formulerats under kyrkohistorien, kristen tradition, teologisk litteratur samt naturligtvis Bibeln, främst Nya testamentet. Som ett komplement till dessa källor kan fiktionslitteratur fungera på ett tillfredsställande sätt.

För vidare forskning kring detta tema vore det av intresse att även studera den gudsbild som framkommer i Lewis andra fiktionsböcker; Det rätta ansiktet, Den stora skilsmässan, Från helvetets brevskola m fl. En jämförelse mellan dessa böcker och de redan studerade Narniaböckerna och Rymdtrilogin skulle vara intressant. Spännande vore också att studera och jämföra Narniaböckerna och Rymdtrilogin med avseende på andra bibliska teman än just gudsbilden.

Det skulle vara roligt att studera Lewis teologiska litteratur för att se om den gudsbild han där ger uttryck för återspeglas i hans fiktionslitteratur. Man kan t ex fråga sig om han även där lyfter fram Gud såsom ljus, frälsare och domare, vilka var de oftast förekommande symbolerna i denna uppsats.

Slutligen skulle en studie, i linje med Nussbaum, om litteraturens funktion att konkretisera olika tros- och livsåskådningar enligt min uppfattning vara intressant att genomföra.

Syftet med denna uppsats är att studera den gudsbild som framkommer i C S Lewis fiktionslitteratur. De av hans fiktionsböcker som ingår i denna studie är Narniaböckerna och Rymdtrilogin. I uppsatsen studeras gudsbilden utifrån de symboler som Gustaf Aulén redogör för i Dramat och symbolerna. Gudsgestalterna Aslan (Narniaböckerna) och Maleldil (Rymdtrilogin) jämförs sedan med varandra för att se eventuella likheter och skillnader.

Tidigare forskning inom detta område har när det gäller Narniaböckerna utförts av bl a Otto

Dandenell i Speech, reason, faith and knowledge in C. S. Lewis´ Chronicles of Narnia och Don W. King i The Wardrobe as Christian Metaphor och med inriktning på Rymdtrilogin av David C. Downing i Planets in Peril – A Study of C. S. Lewis´ Ransom Trilogy.

Det visar sig att beskrivningarna av Aslan och Maleldil sammanfaller i flera avseenden. De är båda skapare av och herrar över sina respektive skapelser, samt har rollen som frälsare och domare. Symbolerna ljus och härlighet används främst om Aslan, men även om de andliga varelser som ingår i Maleldils härskara. Aslan och Maleldil agerar båda som "Den som kallar", vilket innebär att de kallar människor in i olika uppdrag. Funktionen som beskyddare syns tydligast hos Aslan, men finns också hos Maleldil. Evighet och helighet är begrepp som kan tillämpas på Aslan och Maleldil trots att det inte uttrycks bokstavligen i böckerna. De vanligaste symbolerna är ljus, frälsare och domare.

Det finns även vissa skillnader mellan Aslan och Maleldil. Aslan beskrivs t ex som stark och stor till skillnad från Maleldil. Vidare används symbolerna vägvisare, brobyggare, "Mig Själv" och lamm om Aslan men inte Maleldil. Den enda gudsbild som förekommer i samband med Maleldil men inte Aslan är "Den svartsjuke Guden".

Andra skillnader mellan Aslan och Maleldil har med deras "utseende" att göra. Aslan uppenbarar sig oftast som ett lejon, medan Maleldil är en ande utan kropp. Bilden av Aslan är därför mer konkret. Maleldil förekommer inte lika mycket och agerar inte lika ofta i Rymdtrilogin som Aslan gör i Narniaböckerna. När det gäller egenskaper är Aslan den som bäst stämmer överens med de gudssymboler som återfinns hos Aulén, medan Maleldils uppenbarelse såsom ande och inkarnerad människa har mer gemensamt med Bibelns Gud.

Aulén, Gustaf. Dramat och symbolerna. Diakonistyrelsens bokförlag: Stockholm, 1965.

Edwards, Bruce L. C. S. Lewis: A Modest literary biography (http://cslewis.drzeus.net/bio/bio.html), 990111.

Dandenell, Otto. Speech, reason, faith and knowledge in C. S. Lewis´ Chronicles of Narnia (http://cslewis.net/papars/narnia.htlm), 990111.

Downing, David. C. Planets in Peril: A Study of C. S. Lewis´s Ransom Trilogy. The University of Massachusetts Press: Amherst, 1992.

Filmer, Kath. The Fiction of C. S. Lewis. St. Martin Press: New York, 1993.

Ford, Paul. F. Companion to Narnia. Harper & Row Publishers: San Fransisco, 1980.

Hooper, W. Det viktigaste. Libris: Örebro, 1992

King, Don. W. The Wardrobe as Christian Metaphor (http://cslewis.drzeus.net/papers/wardobe-metaphor.html), 990111.

Lewis, C. S. Min morbror trollkarlen. BonnierCarlsen: Falun, 1996.

Häxan och lejonet. BonnierCarlsen: Falun, 1996.

Hästen och hans pojke. BonnierCarlsen: Falun, 1996.

Caspian, prins av Narnia. BonnierCarlsen: Falun, 1996.

Kung Caspian och skeppet Gryningen. BonnierCarlsen: Falun, 1996.

Silvertronen. BonnierCarlsen: Falun, 1996.

Den sista striden. BonnierCarlsen: Falun, 1996.

Utfykt från tyst planet. Bokförlaget Libris: Örebro, 1992.

Perelandra. Bokförlaget Libris: Örebro, 1992.

Vredens tid. Bokförlaget Libris:Örebro, 1993.

Manlove, Colin. The Chronicles of Narnina. Twayne Publishers: New York, 1993.

Myers, Doris. T. C. S. Lewis in context. The Kent State University Press: Ohio, 1994.

Nussbaum, Martha C. Love´s Knowledge: Essays on Philosophy and Literature. Oxford Univeristy Press: New York.

Sims, John A. Missionaries to the skeptics. Mercer Univeristy Press: Georgia, 1995.

Douglas, Gilbert / Kilby, Clyde S. C. S. Lewis: Bilder från hans värld. Bokförlaget Libirs: Örebro,1982.

Gormley, Beatrice. C. S. Lewis: Christian and Storyteller. Grand Rapids: Michigan, 1998.

Hart, Dabney. A. Through the open door: A new look at C. S. Lewis. The Univerity of Alabama Press: Alabama, 1984.

Lewis C. S. Om bön – Brev till en vän. Bokförlaget Libris: Örebro, 1980.

Kan man vara kristen? Bokförlaget Libris: Örebro, 1992.

Compelling Reason. Fount: London, 1996.