Lördagen den 10 december hade jag det stora nöjet att få delta i Nobelfesten. Ett fantastiskt arrangemang: maten, vinet, blomsterprakten, sången, gästerna, dansen... Just vinet vågade jag dock inte mer än smutta på, eftersom jag lovat att direkt efter middagen, i Vetenskapsradions direktsändning från festen, ställa upp på en liten pratstund rörande spelteorin, som ju är det område där ekonomipristagarna Robert Aumann och Thomas Schelling verkat.

Via en av Sveriges Radios webbsidor går det att höra hur samtalet blev. (Samtalet påbörjades cirka 22:41, och pågick med diverse avbrott fram till cirka 22:53.) Inte särskilt mycket hann sägas på de korta minuterna, och jag vill gärna för den som är intresserad utveckla några av mina resonemang och göra några tillägg:

• Spelteori handlar om situationer med två eller flera aktörer med olika och kanske delvis motstridiga intressen, samtidigt som de med sina respektive handlingar påverkar varandra. Hur bör en rationell aktör agera under givna förutsättningar? Vilka slags förutsättningar gynnar samarbete, och vilka uppmuntrar snarare till öppen konflikt?

  Här kan inflikas att även om det givetvis ofta är önskvärt att de utformas på ett sätt som öppnar för samarbete (t.ex. mellan stater, för att på så vis undvika militära konflikter) så är detta inte alltid fallet. Även om samarbete tenderar att gynna de inblandade aktörerna, så kan detta i sin tur missgynna någon tredje part: ett exempel är hur kartellbildning på en förment fri marknad kan slå hårt mot konsumenterna.

• Om tid hade funnits hade jag gärna redogjort för ett av de grundläggande exemplen i spelteorin: den så kallade Allmänningens Tragedi. Låt oss tänka oss en by, bebodd av bönder som var och en har ett antal boskap samt ett stycke egen mark. Därtill finns ett större stycke mark - allmänningen - som samtliga bönder fritt kan förfoga för sina betesdjur. Var och en av bönderna har en ekonomisk vinst att göra på att låta de egna boksapen beta på allmänningen. Men om alla på detta vis ser till sitt eget bästa, blir allmänningen överutnyttjad och förvandlas på sikt till ofruktbar mark. Inte ens när en enskild bonde ser att de andra utnyttjar allmänningen alltför hårt har han något incitament att hålla tillbaka sitt eget utnyttjande, ty hans eget agerande gör ju inte särskilt mycket till eller från vad gäller allmänningens framtid, och om han överhuvudtaget skall få någon nytta alls av den gäller det ju att göra det innan den blir till en öken.

  Hur skall byborna kunna komma överens om ett mer hållbart utnyttjande av allmänningen?

  Detta exempel är av största vikt eftersom det ganska väl beskriver den situation vi idag står inför rörande globala miljöhot och klimatförändringar. För ett enskilt litet land är det ju kostsamt att lägga om samhället mot ett minskat nyttjande av fossila bränslen, samtidigt som dess eget utsläpp har närmast försumbar inverkan på atmosfärens koldioxidhalt - överväganden som gäller i ännu högre grad på individnivå (för den enskilde bilisten). Men om ingen bryr sig om att vidta åtgärder, så går vi mot global katastrof.

  Spelteoretisk forskning handlar till stor del om hur man undviker situationer liknande Allmänningens Tragedi. Viktigt är att hitta rätt slags informationskananler mellan aktörerna, och rätt slags kontraktsformer, allt för att skapa ett förtroendefullt samtalsklimat. Schelling har intresserat sig även för det konkreta exemplet med de globala miljöfrågorna, bland annat genom sin medverkan i den internationella expertpanenelen Copenhagen Consensus 2004.

  (Dock skall sägas att jag personligen inte är helt glad åt Köpenhamnsöverenskommelsens slutsatser, som jag menar i alltför hög grad präglas av ekonomisk cynism. Bland annat AIDS och världssvälten rankas som problem som är mer angelägna än klimatfrågan att genast ta itu med. Att på detta vis rangordna problem som alla kräver omedelbara och kraftfulla åtgärder, är ytterst tvivelaktigt, liksom att passa in dem i en strikt ekonomisk kostnads- och nyttokalkyl. Schelling har själv i intervjuer (här är en) i efterhand uttryckt liknande kritik mot de ramar som sattes för Köpenhamnspanelens arbete. Än mer cyniskt och tvivelaktigt än nämnda rangordning, är att hänvisa (vilket Schelling gjort) till framtida generationers större tekniska och ekonomiska resurser - här är det naturligtvis en fråga om mer eller mindre osäkra gissningar - för att hävda att det är rationellt att lasta över problemen på dem.)

• Används spelteori redan idag? Utan tvivel har militära och civila aktörer i alla tider fört resonemang som kan betecknas som spelteoretiska - dock oftast utan att känna till spelteorin som akademiskt forskningsämne. Aumann, Schelling, och andra spelteoretiker sysslar med avancerad teoretisk grundforskning vars praktiska tillämpning i hög grad återstår att se vad det blir av. ''Före priset producerade vi bara, nu kan vi sälja våra idéer'', sammanfattade Aumann på en presskonferens några dagar före Nobelfestligheterna.

• På (och via) Nobelprize.org finns gott om information och fördjupande diskussion om Aumanns och Schellings arbeten.

• Ett par gånger blev mitt studiosamtal med Vetenskapsradion som sagt avbrutet, då deras flygande reportrar hittade (ännu!) intressantare intervjuobjekt på och kring dansgolvet i Gyllene Salen. Till dessa hörde Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund, som bland annat tog tillfället i akt att kalla litteraturpristagaren Harold Pinter för ''en politisk virrpanna''. Om jag hade varit lite mindre restriktiv med vinet under middagen, så hade jag förmodligen, då studiosamtalet återupptogs, framhållit min stora respekt för Hägglunds sakkunskap på området ''politiska virrpannor'', då han ju själv praktiskt taget personifierar begreppet. Men därav blev alltså intet.

  Med sin nonchalanta kommentar, som naturligtvis syftade på Pinters (i mitt tycke briljanta) Nobelföreläsning, sällar sig Hägglund till bl.a. DN:s och SvD:s ledarsidor, som båda uttryckt liknande ringaktning gentemot det politiska budskapet i föreläsningen i fråga. Kritiken tycks gå ut på att Pinter i sin diskussion om de många och svåra övergrepp staten USA begått de senaste 60 åren, försummat de många andra och ofta värre brott mot mänskligheten som diverse diktaturstater begått under samma tid. Men denna kritik är lika dum som om man skulle såga årets medicinpristagare Barry Marshall och Robin Warren med hänvisning till att de bara visar hur just magsår uppstår och kan botas, när det ju finns så många andra minst lika allvarliga sjukdomar att befatta sig med. Och Pinter förklarar själv sitt val av ämne med följande ord, som är så kristallklara att även en ledarskribent på någon av Sveriges ledande morgontidningar borde kunna förstå dem:

  Everyone knows what happened in the Soviet Union and throughout Eastern Europe during the post-war period: the systematic brutality, the widespread atrocities, the ruthless suppression of independent thought. All this has been fully documented and verified. But my contention here is that the US crimes in the same period have only been superficially recorded, let alone documented, let alone acknowledged, let alone recognised as crimes at all. I believe this must be addressed and that the truth has considerable bearing on where the world stands now.