Hinderproblem och amerikanska optioner
I finansiell matematik används ofta sannolikhetsteori för att modellera
men PDE-teknik för lösa problem. Här presenteras hur teorin om hinderproblem är
tillämpbar på amerikanska optioner.
Diracoperatorer, Cauchyintegralen och Katos kvadratrot
Jag ska presentera gemensam forskning med Alan McIntosh och
Stephen Keith vid Australian National University angående
"Quadratic estimates and functional calculi of perturbed
Dirac operators".
De störda Diracoperatorerna som nämns i titeln ar av
formen $\Gamma + B^{-1} \Gamma^* B$, betraktad som en
obegränsad operator i ett Hilbertrum $L_2(\R^n ; \C^N)$.
Här är $\Gamma$ och dess adjunkt homogena PDO av
första ordningen med konstanta coefficienter, den ostörda
Diracoperatorn $\Gamma + \Gamma*$ är elliptisk och
$\Gamma^2 = 0$. Operatorn $B$ som vi stör adjunkten med är en
begränsad och accretiv multipikationsoperator utan någon som
helst regularitet. Med andra ord, funktionen $B(x)$ är enbart
Lebesguemätbar.
Efter en kort presentation av detta resultat ska jag
förklara hur det är relaterat till:
1. Coifman-McIntosh-Meyer's resultat att Cauchyintegralen
på en Lipschitzkurva definierar en $L_2$-begränsad
operator, och mer generellt $T(b)$-kriteria för att en singulär
integraloperator är begränsad.
2. Tosio Katos problem huruvida kvadratroten ur en
andra ordningens elliptisk divergensform PDO har $H^1$ som
definitionsmängd.
Efter att ha genererat mängder av spinoffmatematik
inom harmonisk analys under de senaste decennierna löstes
detta problem slutligen 2001 av Auscher, Hofmann, Lacey,
McIntosh och Tchamitchian.
Vårt resultat att störda Diracoperatorer har en
begränsad funktionalkalkyl är inspirerat av och en
vidareutveckling av de metoder som användes i beviset av Katos
problem, och jag ska försöka förklara hur 1. och 2. ovan kan
ses som specialfall.
Beräkningsbar analys
Antag att vi vill utföra beräkningar på en överuppräknelig struktur som
kroppen av reella tal $\mathbb{R}$. Elementen i $\mathbb{R}$ saknar i
allmänhet en ändlig beskrivning och är därför inte direkt lämpade som
indata till dagens datorer. (En utmärkande egenskap hos dagens
datorprogram är att de endast arbetar med "konkreta" objekt som har
en ändlig beskrivning.) Vi kan därför inte hoppas på att utföra
beräkningar direkt på $\mathbb{R}$.
Vi kan som bäst utföra beräkningar på ändliga approximationer av reella
tal. Om dessa approximationer är sådana att varje reellt tal kan fås som
ett gränsvärde av sina approximationer så kan vi lyfta teorin för
beräkningar på approximationer av rella tal till en teori för beräkningar
på $\mathbb{R}$.
En enkel analys av approximationsbegreppet leder på ett naturligt sätt
till en klass av strukturer som kallas för (algebraiska) domäner. Jag
kommer att säga något om motivationen bakom dessa strukturer samt prata om
hur de kan användas för att analysera beräkningar på topologiska rum.
Multiplikativ struktur hos lösningar till system av linjära PDE och
Levi-Civitas ekvivalensproblem
Cofaktorparsystem är en typ av dynamiska system på
Riemannska mångfalder som har många intressanta egenskaper, bl.a. är dom
ekvivalenta med Lagrangeska system som tillåter variabelseparation.
Cofaktorparsystem kan konstrueras genom en märklig multiplikativ struktur
hos de s.k. kvasi-Cauchy-Riemannska ekvationerna $(\mathrm{Cof}
J)^{-1}\nabla V = (\mathrm{Cof}\tilde{J})^{-1}\nabla \tilde{V},$ där $J$
och $\tilde{J}$ är speciella konforma Killingtensorer.
Jag ska prata om
hur man kan karakterisera system av första ordningens PDE som tillåter
denna form av multiplikation. Ekvationen
$X\nabla\det{X}=\det{X}\nabla\mathrm{tr} X$ spelar en central roll i
karakteriseringen, och jag kommer att presentera flera egenskaper hos
denna ekvation som möjliggör konstruktion av nya system med den beskrivna
multiplikativa strukturen. Jag kommer också att diskutera hur
cofaktorparsystem, och deras relaterade multiplikation, är nära
förknippade med Levi-Civitas ekvivalensproblem för dynamiska system.
Generaliserade deriveringar, algebra och
(icke-kommutativ) geometri
Att deriveringar är oumbärliga inom matematiken är knappast någon
nyhet. Vad som kanske inte är lika uppenbart är hur fundamentala
deriveringar är i så (tillsynes) vitt skilda grenar som t ex
Galois teori, representationsteorin för Lie grupper och Lie
algebror, och (naturligtvis) analys. Vad som inte är lika känt är
att generaliserade deriveringar, så kallade $\sigma$-deriveringar,
också uppträder naturligt inom en rad områden som ringteori,
kvantgrupper, matematisk fysik och numerisk analys. En
$\sigma$-derivering är en linjär avbildning $\ps$ på en lämplig (t
ex funktions-) algebra $\A$ uppfyllandes en deformerad
Leibnizregel:
$$\ps(ab)=\ps(a)b+\sigma(a)\ps(b),$$ där $\sigma$ är en
endomorfi på $\A$.
Jag kommer att diskutera en metod att deformera Lie algebror via
deras representationer som deriveringar, genom att ersätta
deriveringarna med $\sigma$-deriveringar. De därigenom uppkomna
strukturerna är exempel på algebror som kallas \emph{quasi-Lie
algebror} och är sådana att de generaliserar de algebraiska
strukturer som är kopplade till ordinära deriveringar. Studiet av
dessa nya algebraiska strukturer väntas därför vara mycket viktigt
för att förstå $\sigma$-deriveringar och deras tillämpningar.
Naturliga algebror fallandes i klassen av quasi-Lie algebror är t
ex $q$-deform\-erade Witt och Virasoro algebror och färgade Lie
algebror. Förutom ovanstående exempel kommer jag att belysa
kopplingar till både icke-kommutativ algebraisk geometri och
icke-kommutativ differentialgeometri.
Hinderproblemet och andra fria randvärdesproblem
Det så kallade hinderproblemet och dess varianter har vitt
spridda tillämpningsområden i t ex fysik, elektronik och supraledning.
Gemensamt är att vi har en ``fri rand'', dvs en en okänd mängd, vars
egenskaper är av stort intresse. Det man först och främst studerar är 1)
regulariteten hos lösningen (dvs funktionen) och 2) regulariteten och
andra egenskaper hos den fria randen (ofta en nivåkurva/yta för
funktionen). En kort introduktion av det klassiska hinderproblemet ges
vilket följs av en presentation av några fria randvärdesproblem och
resultat däromkring.
Medicinska bilder och fraktal geometri
Bakgrunden till de matematiska problem jag håller på med handlar om
analys av icke-invasiva medicinska bilder, dvs bilder som framställts
utan att man skär upp kroppen (tex mammogram). Sådana bilder uppvisar
ofta sk "fraktala" egenskaper, varav självlikformighet är en av de
viktigaste.
Det vanligaste sättet att karakterisera en mängd med avseende på
fraktala egenskaper är att beräkna någon slags fraktal dimension. Vissa
forskare påstår att cancertumörer har en annan fraktal dimension än
normal muskelvävnad, men dessa resultat är omtvistade.
Den här presentationen handlar i första hand om vad man kan mena med
fraktal dimension, och egenskaper hos olika slags dimensioner. Jag
tänkte också säga något om dimensioner i samband med projektioner.
Detta är aktuellt eftersom många medicinska bilder framställs med någon
typ av projektion, tex vid röntgen.
Mean value surfaces with prescribed curvature form
The Gaussian curvature of a
two-dimensional Riemannian manifold is uniquely determined by the
choice of the metric. The formulas for computing the curvature in
terms of components of the metric, in isothermal coordinates,
involve the Laplacian operator and therefore, the problem of finding
a Riemannian metric for a given curvature form may be viewed as a
potential theory problem. This problem has, generally speaking, a
multitude of solutions. To specify the solution uniquely, we ask
that the metric have the mean value property for harmonic functions
with respect to some given point. This means that we assume that the
surface is simply connected and that it has a smooth boundary. In
terms of the so-called metric potential, we are looking for a unique
smooth solution to a nonlinear fourth order elliptic partial
differential equation with second order Cauchy data given on the
boundary. We find a simple condition on the curvature form which
ensures that there exists a smooth mean value surface solution. It
reads: the curvature form plus half the curvature form for the
hyperbolic plane (with the same coordinates) should be $\le0$. The
same analysis leads to results on the question of whether the
canonical divisors in weighted Bergman spaces over the unit disk
have extraneous zeros. Numerical work suggests that the above
condition on the curvature form is essentially sharp.
Our problem is in spirit analogous to the classical Minkowski
problem, where the sphere supplies the chart coordinates via the
Gauss map. This is joint work with Håkan Hedenmalm.
Asymptotisk analys av en icke-linjär partiell differentialekvation
i en halvcylinder
Små lösningar till en icke-linjär partiell differentialekvation
i en halvoändlig cylinder kommer att studeras. Vi undersöker lösningarnas
asymptotiska uppförande i oändligheten under såväl Neumann- som
Dirichletrandvillkor. I Neumannfallet kan man visa att varje tillräckligt
liten lösning antingen försvinner i oändligheten eller närmar sig en
periodisk lösning till en ickelinjär ordinär differentialekvation. I
Dirichletfallet kommer varje tillräckligt liten lösning att försvinna.
Formoptimering inom mekanik
Det blir allt mer populärt att utföra någon form av optimering när
man utvecklar mekaniska konstruktioner. Allt fler kommersiella datorprogram
utvecklas som stöd för optimering inom mekanik. Tyvärr är matematiken för
dessa optimeringsproblem inte fullt utvecklad. Många utmaningar återstår,
både att försöka matematiskt förstå den heuristik som har utvecklats och
att försöka utveckla de optimeringsverktyg som används.
Jag ska speciellt beskriva hur man undviker kompositmaterial i sina
konstruktioner. I många optimeringsproblem så visar det sig att det inte är
tillräckligt att använda "vanliga" material, som tillexempel stål, utan den
optimala strukturen innehåller någon form av komposit. Detta är inte önskvärt
ur tillverkningssynpunkt, så man försöker undvika sådana lösningar genom
att modifiera optimeringsproblemet eller att ta med ytterligare bivillkor.
Små världar och mörka nätverk
Det så kallade "världen är liten" fenomenet - att vi alla kan
kopplas samman genom en kort serie vänner - har sedan länge blivit en
del av vår folkliga tradition och populärkultur. Men det är bara på
senare år som det har uppkommit matematiska modeller som kan förklara
denna typ av nätverks dynamik. Talet handlar om frågan hur man navigerar
i sådana små världar. För att göra detta krävs det inte bara att korta
väger finns mellan vilka två personer som helst, utan även att det går
att hitta dem effektivt. Hur det kan vara möjligt besvarades först av
Jon Kleinberg för fem år sedan. Med hjälp av hans modell presenteras nya
algoritmer för hur man kan lära datorer att hitta i små världar, och
därmed uppstår möjligheten att bygga stora, krypterade, "mörka"
dator-nätverk.
Hur gör man matematik med datorer?
Hur fel räknar en dator egentligen? Den frågan kan tyckas vara
underlig med tanke på den enorma utvecklingen som skett inom datortekniken de
senaste femtio åren. Gårdagens superdatorer bleknar i jämförelse med dagens
hemdatorer. Men räknar moderna datorer mer noggrannt än deras äldre
versioner? Svaret är nej - på den fronten har utvecklingen i princip stått
stilla i flera decennier. Våra datorer räknar alltså precis lika fel som förr
i tiden, fast mycket snabbare förstås.
Denna föreläsning kommer att fokusera på s.k. själv-validerande numeriska
metoder, där man genom en särskilt slags matematik syftar till att åstadkomma
rigorösa bevis med hjälp av datorer.
Genom att utföra kalkyler med mängder (t.ex. intervall) istället för med
enskilda tal kan man fånga viktiga egenskaper hos de reella talen med
enbart ändligt mycket information. Detta leder till nya numeriska
algoritmer som är mycket robusta och levererar matematiskt korrekta resultat.
Detta är särskilt viktigt i en tid då de modeller och datorsimuleringar som
används inom t.ex. ekonomi och naturvetenskap blir alltmer komplicerade. På
längre sikt syftar denna slags forskning även till att skapa en ny generation
datorer som räknar korrekt i matematisk mening.
Kontinuumperkolation på den hyperbola skivan
Låt $X$ vara en Poissonprocess på den hyperbola skivan ${\mathbb
H}^2$ med intensitet $\lambda$. Kring varje punkt i $X$ placeras en sluten
boll med radie ett. Den del av ${\mathbb H}^2$ som härvid täcks av bollar
betecknas med $C$. Låt $N_C$ vara antalet oändliga sammanhängande
komponenter av $C$. Jag kommer att presentera ett resultat som säger att
det finns två
distinkta intensiteter $\lambda_c$ och $\lambda_u$ sådana att
$0<\lambda_c<\lambda_u<\infty$ med egenskapen att $N_C=0$ om
$\lambda<\lambda_c$, $N_C=\infty$ om $\lambda_c<\lambda<\lambda_u$ och
slutligen $N_C=1$ om $\lambda>\lambda_u$. Det är tidigare känt att för
motsvarande modell i ${\mathbb R}^2$ finns endast två faser för antalet
oändliga komponenter; en där $N_C=0$ och en där $N_C=1$. I presentationen
kommer kopplingar till vanlig perkolation på grafer att belysas.
Teitur Arnarson, KTH
Andreas Axelsson, Paris-Sud
Fredrik Dahlgren, Uppsala
Jens Jonasson, Linköping
Daniel Larsson, Lund
Erik Lindgren, KTH
Anders Nilsson, Umeå
Yolanda Perdomo, Lund
Peter Rand, Linköping
Andreas Rietz, Linköping
Oskar Sandberg, Chalmers
Warwick Tucker, Uppsala
Johan Tykesson, Chalmers