Bidrag till Chalmers interna strategidebatt, december 2002.
I fredags satt jag hemma och kurerade en höstförkylning, och hade då gott om tid att ta del av vad radio och TV hade att erbjuda. Två gånger satte jag mitt honungste rejält i halsen.
Första gången var då jag på eftermiddagen lyssnade på radions Spanarna - det program där varje vecka tre verbala och glatt ironiska kulturpersonligheter har till uppgift att rapportera om någon ny och viktig trend de tycker sig ha observerat. En av veckans spanare valde att redogöra för hur det mesta idag tycks gå mot att bli allt plattare: TV-apparater, mobiltelefoner, frisyrer, magar, med mera. Hon kontrasterade flera gånger det tredimensionellt voluminösa mot det endimensionellt [sic] platta. Även efter att en av hennes medspanare försynt försökt korrigera hennes språkbruk, återkom hon strax till att beskriva ting med påtaglig höjd och bredd men försumbart djup som endimensionella.
Min andra hostattack kom senare på kvällen till SVT:s myspysiga frågeprogram På Spåret. Orkestern spelade ett stycke ur Jean-Michel Jarres "Oxygène", som de tävlande hade i uppgift att identifiera. Som ledtråd föreslog programledaren att de skulle tänka på ett grundämne. Detta fick en av deltagarna - ett välkänt före detta statsråd - att efter en stunds betänkande klämma till med "Air".
Går det att ens föreställa sig att en ledande och rikskänd svensk mediaprofil eller politiker (möjligtvis undantaget Bert Karlsson) skulle föreslå att Hamlet skrevs av Mozart, eller att latin talas i Latinamerika? Knappast. Ändå ligger de missuppfattningar inom matematik och naturvetenskap som jag refererat ovan på minst lika elementär nivå.
Hur kan det då komma sig att framgångsrika och högt begåvade personer trampar så flagrant i klaveret när de skall uttala sig på det matematisk-naturvetenskapliga området? Jag fruktar att mina exempel från Spanarna och På Spåret speglar en mycket allmänt utbredd okunnighet, som i sin tur är en följd av att den svenska skolan misslyckats monumentalt med att förmedla grundläggande kunskaper i matematik och NO-ämnen.
Detta är något som vi på Chalmers - liksom landets övriga tekniska högskolor och naturvetenskapliga fakulteter - självklart måste förhålla oss till, och helst försöka göra något åt. Jag anser att det faller på oss att arbeta för att kunskaper i våra ämnen uppvärderas och stärks i skola och samhälle. En hel del gör vi naturligtvis redan, men vi skulle kunna öka våra ansträngningar, t.ex. på följande vis.
1. Vi bör utvidga och fördjupa vårt samarbete med gymnasieskolorna i vår region. Varför inte sätta i system en utbytesverksamhet, där lärare från Chalmers får tillfälle att "prya" en termin eller två på någon gymnasieskola, och vice versa?
2. Vi bör höras mer i samhällsdebatten. (Hittills har vi, när vi uttalat oss i dessa frågor, oftast sett problemet som i första hand gällande förkunskaperna hos våra nybörjarstudenter. Men vi bör inte glömma den minst lika viktiga aspekten att grundläggande kunskaper i matematik, fysik, kemi, biologi och teknik är nödvändiga också för gemene man som skall kunna orientera sig i vårt allt mer komplexa samhälle, och fungera som demokratisk medborgare. Detta blir knappast mindre angeläget av att vi de närmaste årtiondena lär få se en rad svåra beslut i miljö- och naturresursfrågor högst upp på den politiska dagordningen.)
3. Lärarutbildningen är alltför angelägen för att vi skall låta den vara lärarhögskolornas och pedagogernas ensak. KTH:s initiativ med en kombinerad civilingenjörs- och lärarlinje är ett föredöme, som vi inte bör nöja oss med att stillasittande se på.