Publicerad i Västerbottens-Kuriren, 4 juni 2005.
I den debatt som för ett par månader sedan följde i spåren av Högskoleverkets kritiska utredning om lärarutbildningen, kunde vi i ett TV-inslag höra Mats Ekholms syn på saken: Han instämde i att utbildningen borde ses över med avseende på vilka kunskaper studenterna får med sig, men han ville samtidigt mana till besinning så att inte det hela "urartar" i att studenterna tvingas att i skriftliga tentamina redovisa vad kurslitteraturen har att säga.
Hur skall vi förstå denna reservation? Är kurslitteratur passé, eller menar Ekholm blott att det är orimligt att begära att den skall sätta spår i studenternas kunskaper? Oavsett vilken av tolkningarna vi gör, framstår hans yttrande som ganska bisarrt i sitt ohöljda kunskapsförakt. Ändå måste det tas på allvar, ty Ekholm är en av de mest inflytelserika personerna inom svensk skolideologi: professor i pedagogik, tidigare generaldirektör för Skolverket, och numera ett betrott namn inom det statliga utredningsväsendet.
Nyligen (den 24 maj) presenterade Ekholm enmansutredningen Att fånga kunnandet om lärande och undervisning, med förslag om hur forskningsresultat inom pedagogik och didaktik snabbt skall kunna föras ut och komma till användning i skolornas verksamhet. Hela utredningen, liksom själva uppdraget från utbildningsdepartementet, bygger emellertid på ett grundläggande missförstånd om pedagogikämnet och övrig utbildningsvetenskap. Låt mig förklara.
De senaste hundra årens forskning inom medicin, naturvetenskap och teknik har genomgått en rasande utveckling. Till de mest uppenbara exemplen hör datortekniken, cancerforskningen och sekvenseringen av det mänskliga genomet. Listan kan göras hur lång som helst. Denna utveckling ligger till grund för hela vårt välstånd, och visar inte några som helst tecken på att mattas av. Därför är det naturligtvis av största vikt att industrin kommer i åtnjutande av de senaste forskningsrönen inom teknik, och att praktiserande läkare har tillgång till aktuella resultat inom medicin.
Vad är väl då naturligare än att generalisera denna slutsats till att lärare, för att göra ett så bra jobb som möjligt, behöver hålla sig ā jour med vad som händer inom pedagogisk forskning? Det resonemanget bygger dessvärre på det felaktiga antagandet att pedagogiken uppvisar samma typ av framåtskridande som teknik och naturvetenskap. Något belägg finns inte för idén att en lärare av idag med hjälp av de senaste decenniernas pedagogiska landvinningar skulle kunna göra ett väsentligt bättre arbete jämfört med en lärare för, säg, trettio år sedan.
Detta beror inte på att forskare inom pedagogik skulle vara mindre skickliga än t.ex. sina kollegor inom naturvetenskap. Snarare ligger skillnaden i själva pedagogikämnets karaktär - pedagogiken tycks helt enkelt inte vara fruktbar mark för att finna motsvarigheter till de genombrott i naturvetenskap och teknik (DNA-spiralen, IC-kretsen, Big Bang etc) på vilka generationer av forskare kunnat bygga vidare mot allt högre höjder.
Min avsikt är inte att med dessa rader plädera för ett totalt avskaffande av pedagogikforskning. Pedagogik och didaktik är självklara inslag i lärarutbildning, och det är därför viktigt att dessa ämnen hålls intellektuellt levande, något som förutsätter en pågående forskningsverksamhet. Vad jag däremot menar är att Ekholm gravt har överskattat de pedagogiska forskningsrönens utsikter att komma till praktisk nytta.
Att en framåtskridande utveckling liknande den i medicin eller teknik är svår att skönja i pedagogiken, betyder emellertid inte att ämnet är oföränderligt. Dess utveckling tycks dock snarare handla om modenycker och ideologiskiftningar än om verkliga framsteg. Alla forskningsämnen tävlar med varandra om akademisk prestige, och ett tyvärr alltför allenarådande kriterium härvidlag är förekomsten av abstrakta teoribyggen. Som en följd av denna tävlan har pedagogikämnet i hög grad kommit att bortse från de specifika kunskaper som skall läras ut, för att istället fokusera på abstrakta och generella "lärandeprocesser".
Detta har i sin tur resulterat i att pedagogikämnets inflytande över arbetet i skolorna de senaste årtiondena varit till mer skada än nytta: Betydelsen av konkreta kunskaper har tonats ned till förmån för abstrakta idéer om kunskapssökande och att "lära sig att lära sig". Elever lär sig att googla, men i avsaknad av en solid bas av faktakunskaper tvingas de söka mer eller mindre i blindo, och utan möjlighet att kritiskt granska vad de hittar.
Dessa flumtendenser i modern pedagogikforskning anammas okritiskt av Ekholm, som i sin utredning dömer ut "undervisning" såsom ett föråldrat koncept, och i stället reproducerar de gängse flosklerna om att den moderna läraren skall "leda de lärande i deras ansträngningar att lära".
Ett av utredningens huvudförslag är att den enskilde lärarens ansträngningar att hålla sig underrättad om aktuell pedagogikforskning skall vara starkt styrande i lönesättningen. En sådan åtgärd riskerar, om den genomförs, att få dubbelt skadliga följder: För det första kommer lärarnas uppmärksamhet att förskjutas från den tidigare huvudsysslan - att ge god undervisning - till den mer sekundära att hålla sig ā jour med de senaste trenderna i pedagogikämnet. Och för det andra finns därmed risken att de moderna flumidéerna skall få ännu större genomslag i den svenska skolan än de har idag.
Redan idag slits många lärare mellan å ena sidan ambitionen att förmedla kunskaper och kulturarv till sina elever, och å andra sidan påtryckningar uppifrån om att anamma den progressiva pedagogikens senaste infall. Situationen i USA är härvidlag ganska lik den i Sverige, och jag vill rekommendera Ekholm att, för att får en inblick i hur dragkampen kan te sig på gräsrotsnivå, läsa Elizabeth Golds gripande och självutlämnande bok Brief Intervals of Horrible Sanity: One Season in a Progressive School.
Sammanfattningsvis kan om Ekholms utredning sägas att den bygger på en förfelad tankegång, och att de framlagda förslagen riskerar ytterligare förvärra de svårigheter som skolan idag brottas med. Jag hoppas att skolminister Ibrahim Baylan väljer att placera utredningen där den hör hemma: i papperskorgen.