Matematikbrev till ledarsidan

Av Olle Häggström.

Publicerad i Dala-Demokraten, första halvan den 8 maj och andra halvan den 10 maj, 2003.

När jag berättar för nya bekanta att jag är matematiker reagerar de i allmänhet först med lätt förvåning. Sedan övergår de som regel till att berätta hur illa de tyckte om ämnet i skolan och - ibland uttalat med någon sorts stolthet - att de ''inte är några siffermänniskor''. Matematikämnet har tydligen problem med sin image.

Desto mer glädjande är det att Göran Greider tycker sig ha upplevt en skymt av det sköna i matematiken. I en ledare i Dala-Demokraten den 15 april i år berättar han om sin läsning av Simon Singhs populärvetenskapliga bok ''Fermats gåta'', och frågar sig: ''Varför blev jag inte matematiker? Jag skulle ha trivts i talens oändliga värld.'' Själv vistas jag dagligen i den världen, och kan bara bekräfta Greiders intryck att den är vacker och berikande.

Dock är det inte alla förunnat att se detta. Skolan har i hög grad misslyckats med att förmedla matematikens skönhet och glädje - och detta är lika sant oavsett om vi talar om dagens skola, eller den som Greider och jag en gång gick i, eller den våra föräldrar gick i. Vad misslyckandet i hög grad handlar om är att skolan inte ger eleverna en bild av matematiken som lockar till engagemang.

Ett idag ofta framfört förslag till lösning på detta problem är den så kallade vardagsmatematiken: att matematiken skulle förankras hårdare i elevens vardagliga erfarenheter. Och självklart finns det ett värde i att ta hjälp av exempel som växelpengar och rättvis uppdelning av godispåsar, då talbegrepp och aritmetik skall förklaras. Det finns emellertid en stor fara i att alltför enkelspårigt inrikta matematikundervisningen åt detta håll, något som min Chalmerskollega Ulf Persson har uttryckt på följande vis: ''Syftet med skolundervisningen är att [...] vidga och berika elevens erfarenhetsvärld. Den vardagsvärld eleven känner till är ofta karg och begränsad, och den kommer att förbli karg och begränsad om all kunskap måste rotas i dess tunna mylla.''

Istället bör våra ungdomar få chansen att på samma sätt som Greider ta del av matematikens storslagenhet. Temat för Singhs bok är Fermats sats, som formulerades av den franske 1600-talsmatematikern Pierre de Fermat. Torts sin skenbara enkelhet - satsen låter sig uttryckas på blott några rader - dröjde det ända till 1994 innan engelsmannen Andrew Wiles till slut kunde kröna en flera hundra år lång kollektiv forskningsinsats med att ge ett vattentätt bevis av satsen. Det går utmärkt att för elever i 13-årsåldern förklara Fermats sats (om än inte dess fullständiga bevis) och diskutera dess spännande historik. Mer sådant i matematikundervisningen!

En fråga som vi bör ta ställning till innan vi går vidare, är den om varför våra barn nödvändigtvis skall lära sig matematik. Det finns många tänkbara svar, som grovt sett kan delas upp i fyra kategorier. För det första har vi vikten av att vi kan matematik för att klara vår vardag (åter dessa växelpengar!), vilket i mitt tycke är den minst viktiga motiveringen. För det andra behöver vi i vårt högteknologiska samhälle ingenjörer och naturvetare, vilkas kunskaper grundar sig i matematiken. Detta argument synes dock i sig otillräckligt, då ju majoriteten av eleverna kommer att söka sig till andra yrken. För det tredje är matematikkunskaper viktiga ur demokratisynpunkt - för att kunna följa samhällsdebatten och ta välgrundad ställning i viktiga frågor behöver vi exempelvis kunna skilja mellan miljoner och miljarder, och (mer avancerat!) förstå matematiken i ett progressivt skattesystem eller i ekologiska balansräkningar. Slutligen bör våra barn lära sig matematik för att matematiken är en oskattbar del av vårt kulturarv - dvs av samma typ av skäl som varför de bör läsa Strindberg och lära sig om de gamla grekerna. De båda sista argumenten är som synes något mindre nyttoinriktade än de två första, men väger ändå enligt min uppfattning tyngst.

Greider tar i sin ledare upp den intressanta frågan om huruvida matematikens oförmåga att engagera elever har att göra med att ämnet uppfattas som auktoritärt. En matematisk härledning är ju alltid antingen korrekt eller felaktig, och lämnar därmed inte mycket utrymme för egna åsikter i frågan. På så vis kan det vara riktigt att säga att matematiken är auktoritär. Men man kan också vända detta resonemang till att hävda att matematiken är mindre auktoritär än andra ämnen. Att avgöra om elevens matematiska resonemang är rätt eller fel kommer till slut an enbart på resonemanget i sig självt - i matematiken duger det inte att luta sig mot påståenden av auktoriteter som Marx eller Freud (eller rentav Gud). Om vi på rätt sätt tar fasta på detta kan matematiken bli ett ämne där eleven lär sig att ta ansvar för sina egna argument.

Även om vi kan ha diverse synpunkter på vad som kan förbättras i matematikundervisningen, bör vi inte glömma att vi i Sverige har en kunnig, engagerad, och hårt arbetande kår av matematiklärare. Denna blir emellertid alltmer ålderstigen, och återväxten är hotad. Läraryrket tycks inte längre locka som förr, och lärarhögskolorna har därför problem med studentrekryteringen. Speciellt stort är problemet vad gäller ämneslärare i matematik och NO-ämnen, som en följd av konkurrensen från bland annat civilingenjörsutbildningarna, som det senaste årtiondet expanderat våldsamt räknat i antal studieplatser. Vem vill idag bli lågbetald matematiklärare när man istället kan satsa på att bli högavlönad civilingenjör?

Andra mörka moln på himlen är de devalveringar av synen på ämneskunskaper och på ämneslärare som en i stort sett samstämmig politikerkår har genomdrivit de senaste årtiondena. I dagens skollag är all nyansering av begreppet ''behörighet'' hos lärare avskaffad - antingen är man behörig att undervisa på alla stadier och i alla ämnen, eller också i inga. Detta är en tydlig manifestation av den rent ut sagt befängda - men bland skolpolitiker och ledande skoldebattörer alltför vanliga - uppfattningen, att rena ämneskunskaper inte är särskilt viktiga, bara man har rejält med pedagogiska färdigheter. Ett annat uttryck för denna trendiga uppfattning är det minskade utrymmet för ämnesstudier i lärarutbildningen.

Regeringen har nyligen utsett en så kallad matematikdelegation, ledd av Said Irandoust (till vardags rektor för Högskolan i Borås) och med uppdrag att föreslå åtgärder som skall ''öka intresset för matematik och utveckla matematikundervisningen''. Detta är en unik möjlighet att försöka komma till rätta med de problem jag här har skisserat. Jag hoppas att matematikdelegationen åstadkommer en kraftfull handlingsplan, baserad på idén om att god och engagerande matematikundervisning förutsätter lärare med goda kunskaper i matematik. Handlingsplanen behöver också inefatta åtgärder som löser frågan om rekrytering av unga matematiklärare, vilket kräver en rejäl uppvärdering av yrket och därmed måste få kosta. Delegationen bör inte se det som något hinder att behovet av sådana åtgärder inte bara finns i matematikämnet, utan även i andra ämnen som exempelvis fysik och kemi.

Låt mig avrunda med att återknyta till populärvetenskapen. Bra populärvetenskapliga insatser, såsom Singhs bok, kan som vi har sett betyda mycket för att överbrygga gapet mellan ämnesexperter och allmänhet. I Storbritannien har man insett hur viktig populärvetenskapen är, och sedan mitten av 90-talet finns i Oxford en professur i ämnet ''Public Understanding of Science''. Denna innehas av Richard Dawkins, själv författare till en rad högklassiga populärvetenskapliga böcker inom evolutionsbiologin, varav ''Den Själviska Genen'' kanske är den mest kända. Hans mycket läsvärda bok ''Unweaving the Rainbow'' från 1998 är ett passionerat försvar för idéer om att vetenskapen är vacker och att kunskaper i naturvetenskap berikar mänskligt tänkande. Ibland kan man från dem som utger sig för att inte vara ''siffermänniskor'' höra att världen skulle bli tråkigare eller fulare med ett matematiskt och naturvetenskapligt perspektiv. Så anklagade t.ex. poeten John Keats en gång Isaac Newton för att ha förstört skönheten och magin i regnbågen genom att ge den en fysikalisk förklaring. Dawkins argumenterar i sin bok övertygande för att regnbågen tvärtom blir ännu vackrare och mer fascinerande i ljuset av vad vetenskapen har att säga om den. En annan poet Dawkins citerar är William Blake, som 1803 skrev följande rader, älskade av eftervärlden:

To see a world in a grain of sand
And a heaven in a wild flower
Hold infinity in the palm of your hand
And eternity in an hour.

Blake hämtade sin inspiration för detta stycke i religion och mysticism, men jag sällar mig till Dawkins' uppfattning att det lika gärna kan läsas som om det handlade om vetenskap: om universums hisnande storhet och atomens litenhet, och om en blomma framväxt ur årmiljonernas evolution.


Last modified: Tue May 20 08:45:24 MET DST 2003