Publicerad i Dagens Forskning, 3-4 mars 2003.
Den parlamentariska Gymnasiekommittén presenterade den 10 januari sitt 476-sidiga slutbetänkande, om ny gymnasieskola. Betänkandet är en intellektuellt undermålig produkt, vars förslag, om det antas av riksdagen, kommer att åsamka det svenska utbildningssystemet stor skada, med åtföljande konsekvenser för hela samhället.
Den aspekt som tydligast kommit att påverka kommitténs förslag är den om den sociala snedrekryteringen till högskolan. Varför får då denna fråga så stor vikt? Ett försök till motivering ges på s 353 i betänkandet. Sedan det noterats att andelen ungdomar som rekryteras till högskolan varierar inte bara mellan olika socialgrupper utan också mellan olika gymnasieprogram, dras följande slutsats: "Den sociala snedrekryteringen till högskolan börjar således genom valen av studieväg i ungdomsskolan."
Vadå "således"? Den påstådda slutsatsen följer inte av de givna premisserna. Förmodligen begår kommittén här tankefelet att tro att ett samband mellan två företeelser A och B, och ett samband mellan A och en tredje företeelse C, tillsammans medför att det måste föreligga ett samband också mellan B och C. Detta är lika felaktigt oavsett om vi talar om statistiska eller orsaksmässiga samband.
Jag vill inte alls hävda att gymnasieskolans nuvarande utformning skulle sakna betydelse för den sociala snedrekryteringen. Däremot menar jag att om man lägger ett förslag där det påstådda orsakssambandet får långtgående konsekvenser (mer om dessa strax), så bör man motivera sambandet med ett logiskt begripligt resonemang, inte som Gymnasiekommittén gör med osammanhängande pladder.
Grunden i det lagda förslaget är en sammanslagning och omstuvning av de nuvarande sjutton gymnasieprogrammen till åtta så kallade sektorer. Varje sektor omfattar inslag såväl från yrkesinriktade som från teoretiska program. Avsikten tycks vara att varje sektor skall ta emot en så blandad kompott som möjligt av praktiskt och teoretiskt intresserade elever, av studiebegåvade och skoltrötta, och till och med av elever som i grundskolan inte lärt sig basala läs-, skriv- och räknefärdigheter. Den sistnämnda kategorin skall integreras genom att det nuvarande individuella programmet avskaffas och alla elever garanteras plats på valfri sektor oavsett vilka godkända eller icke godkända grundskolebetyg de har.
Idag söker sig de flesta elever som går ut nian med toppbetyg till det naturvetenskapliga programmet. Ofta har de i grundskolan varit understimulerade år efter år, och tar chansen att välja ett program som äntligen skall ge dem möjlighet till studier på en - för dem - rimlig nivå och i lämplig takt. Detta kallar Gymnasiekommittén (s 360) för "hierarkisering" och något att "komma till rätta med"!
Kommittén har haft ett stort antal experter och sakkunniga till sitt förfogande. Det är svårt att tänka sig annat än att åtminstone någon av dem skulle ha påpekat det enkla faktum att ju större spännvidden är gällande ambitioner och studiefärdigheter i en skolklass, desto svårare eller omöjligare är det att ge varje enskild elev undervisning som passar dennes individuella förutsättningar. Denna kvalitetssänkning av utbildningen, som blir en oundviklig följd av det lagda förslaget och som knappast kommer att vara till gagn för någon enda kategori elever, diskuteras över huvud taget inte i betänkandet. Det är illa, ty i en så viktig fråga som den Gymnasiekommittén haft att arbeta med, borde man kunna begära att både för- och nackdelar med ett förslag redovisas öppet och tydligt vägs mot varandra.
Det allra mest ironiska med kommitténs förslag är att det kanske inte ens kommer att bidra till att minska snedrekryteringen till högskolan. Tvärtom är det rimligt att tänka sig att med en skola där snart sagt ingen elev får adekvat undervisning, utan alla utlämnas att själva söka kunskaper på annat håll, kommer elever från studieuppmuntrande akademikerhem att i än högre grad än i dag vara de som klarar sig bäst.
Jag anser att vi bör satsa på en gymnasieskola vars högsta prioritet är att erbjuda varje elev tillfälle att inhämta kunskaper och utvecklas så långt som möjligt utifrån hans eller hennes egna förutsättningar och intressen. Detta kräver ett visst mått av hierarkisering.