Publicerad i Ny Teknik, 14 sep 2005.
Den ena rapporten efter den andra visar att svensk matematikutbildning har allvarliga problem. På en rad tekniska högskolor har under en lång följd av år diagnostiska prov genomförts för att få reda på nybörjarstudenternas matematiska förkunskaper. Dessa vek kring millennieskiftet dramatiskt nedåt, och någon ljusning i siffrorna syns ännu inte till. Än mer alarmerande är uppgiften från förra årets internationella TIMSS-undersökning om att svenska åttondeklassare uppvisar sämre resultat än sjundeklassarna gjorde tio år tidigare. Ett helt år har gått förlorat!
Dessa omständigheter har fått stort genomslag i media. Lars Nilssons ledare i Ny Teknik den 7/9 för dock knappast diskussionen framåt. Vi får veta att när han själv påbörjade sina civilingenjörsstudier i början av 70-talet så förekom liknande tongångar, men se hur bra det ändå gått för honom och hans generationskamrater, liksom för svensk högteknologi! Underförstått: vi kan lugnt rycka på axlarna och räkna med att saken, nu liksom då, ordnar sig till det bästa.
Nilsson förbiser att dagens kris är långt djupare än den man då talade om. De brister i studenternas förkunskaper som vi idag alarmeras av handlar inte bara om elementär algebra (bokstavsräkning) utan även om aritmetik och bråkräkning - saker som hör hög- och i vissa fall mellanstadiet till. Kronan på verket i Nilssons bagatelliserande analys är att hans enda konkreta idé om vad som skulle kunna vända den negativa utvecklingen, är att Sudoku-flugan skall bestå. Man tar sig för pannan.
Mer konstruktiv är den färska rapport från Högskoleverket, författad av Ola Helenius och Anders Tengstrand, som tar upp frågan om hur universitet och högskolor hanterar situation, och ger förslag till åtgärder. En övertro på att satsningar på matematikdidaktisk forskning skall kunna lösa problemen kan skönjas i rapporten, men i övrigt har den en hel del klokt att säga.
Runt om på de olika universiteten och högskolorna pågår arbete med att utveckla undervisningen för att hantera det uppkomna läget. På en del håll har man provat att erbjuda studenterna två olika spår i matematikundervisningen beroende på om de känner sig säkra på gymnasiematematiken eller inte. Överhuvudtaget har uppfinningrikedomen varit stor vad gäller att hitta andra undervisningsformer än de traditionella. Projekt- och grupparbeten är exempel på detta, liksom en examination som löper kontinuerligt under kursens gång.
Dessa försök har ofta slagit väl ut. Trots detta har de ekonomiska realiteterna i många fall framtvingat en återgång till traditionell undervisning i form av föreläsningar i storgrupp och en enda skriftlig tentamen i slutet av kursen. Ett tungt ansvar för denna beklagliga utveckling faller på statsmakterna, som i sina satsningar på högskolan konsekvent prioriterat kvantitet framför kvalitet: antalet studieplatser har de senaste 15 åren ökats drastiskt, medan den ekonomiska tilldelningen ränkat per student har minskats nästan lika drastiskt. Men en del av ansvaret faller också på högskolorna själva, som i sina interna resursallokeringar ibland behandlat matematikämnet alltför styvmoderligt.
En annan viktig fråga belyses i en aktuell studie av KTH-lektorerna Hans Thunberg och Lars Filipsson, som visar att ett allvarligt kommunikationsglapp mellan gymnasier och högskolor har uppstått. Det ena momentet efter det andra har under årens lopp mönstrats ut från gymnasiematematiken, utan att högskolorna tagit tillräcklig notis. Här behövs ett bättre helhetsgrepp.
Samtidigt är det viktigt att slå fast att även om universitet och högskolor självklart behöver anpassa sig till det förändrade förkunskapsläget, så är det på längre sikt orimligt att högskolan tar över ansvaret för den sortens elementär matematik som rätteligen hör grund- och gymnasieskolan till.
Orsakerna till de försämrade resultaten på grund- och gymnasieskolan är många och komplexa. Varför har just matematiken drabbats ännu hårdare än andra ämnen? En trolig delförklaring är att den koncentrationskrävande matematiken är mer känslig för de ordningsproblem i skolan som vi naturligtvis måste komma till rätta med.
Till sist vill jag, i likhet med Helenius och Tengstrand, betona att även högskolorna har ett stort ansvar för utvecklingen i gymnasiet. Flertalet civilingenjörsutbildningar har sänkt behörighetskraven från gymnasiets matematik E till matematik D. Detta skedde i ett läge då söktrycket sjönk och man desperat sökte bredda rekryteringsunderlaget, men vad man inte tänkte på var de olyckliga signaler man därmed sände till gymnasieelever. Att snarast återgå till att kräva matematik E vore ett enkelt steg i rätt riktning.