Brev till Pedagogiska magasinet

Av Olle Häggström.

Publicerad i Pedagogiska magasinet 3/2004.

I Pedagogiska magasinet 2/2004 ägnar Lena Fejan Ljunghill hela sin ledare åt att såga den aktuella antologin "Skolan - ett svenskt högriskprojekt" (red. Inger Enkvist, Gidlunds 2003). Själv har jag på annat håll recenserat boken i avsevärt positivare termer. Att meningarna går isär om en debattbok är naturligtvis helt i sin ordning, och jag ämnar därför inte polemisera mot Ljunghills ledare annat än på en enda punkt, som jag strax skall återkomma till.

Ljunghill efterlyser i sin ledare en saklig kritisk debatt om den svenska skolan, och jag kan bara instämma. I sin nyutkomna och mycket tänkvärda bok "Kampen om kunskapen" (Pedagogiska magasinets skriftserie, 2004) beklagar Lars Ingelstam det uppskruvade tonläge som präglar mycket av dagens debatt, där smädesord som å ena sidan "pluggskola", och å andra sidan "flumpedagogik", ställs mot varandra. Det vore utan tvivel ett stort framsteg på vägen mot en bättre skola om alla inblandade parter kunde lägga sådana tillmälen åt sidan och istället göra allvarligt menade försök att nå varandra i en diskussion. (Detta gäller även mig, som inte kan neka till att någon gång tagit yviga uttryck som "kunskapsfientlig" i min mun då jag beskrivit positioner jag polemiserat emot. Jag lovar att försöka bättra mig!)

Vad som denna gång fick mig att fatta pennan var hur Ljunghill i sina försök att döma ut Enkvists antologi som irrelevant skriver att "de flesta [av kapitelförfattarna] är professorer i discipliner som inte rör skolan". Detta ser jag som ett ovanligt oförblommerat uttryck för den önskan som jag ofta tyckt mig skönja hos pedagoger och företrädare för lärarhögskolor, att i den akademiska världen ha monopol på skolfrågor och därmed utestänga oss som företräder andra akademiska ämnen från att ha synpunkter på skolan. Denna attityd vill jag å det bestämdaste vända mig emot.

Här finns anledning att åter knyta an till Ingelstams bok. Hans huvudtes är att "kunskapen" är långt mer mångfacetterad än dagens något endimensionella diskussion ger intryck av. Kärnan i hans bok är genomgången av det som han kallar "de sju kunskapskulturerna" - naturvetenskap, teknik, matematik, samhällsvetenskap, humaniora, och de modernare tillskotten miljö och IT - och den varierande syn på kunskap och vetenskaplighet som råder i de olika kulturerna. Ingelstam medger att ett visst godtycke, och viss luddighet i kanten, föreligger i varje sådan uppdelning, men detta påverkar inte hans poäng: att det finns en rad olika kunskapskulturer med egna specifika särdrag, och att alla dessa måste få komma till tals i skolan för att denna skall uppfylla sina mål. Denna uppfattning ansluter jag mig mer än gärna till, med tillägget att alla eller nästan alla akademiska discipliner verkar inom någon av de sju kunskapskulturerna och därmed har viktiga bidrag att ge till skolan och till skoldebatten. Alltså: släpp in oss matematiker, historiker, etnologer, kemister, medicinare, statsvetare (och så vidare) i samtalet om skolan!


Last modified: Tue May 20 09:01:42 MET DST 2003