Publicerad i Borås Tidning, 23 okt 2003.
De båda pedagogikforskarna Arne Engström och Olof Magne presenterade i Dagens Nyheter den 6/10 en omfattande undersökning om svenska grundskoleelevers kunskaper i matematik. Det är mycket välkommet att en sådan undersökning presenteras just nu, då den kan användas som underlag för arbetet i den av regeringen tillsatta Matematikdelegationen, vars direktiv är att "utarbeta en handlingsplan med förslag till åtgärder för att förändra attityder till och öka intresset för matematikämnet samt utveckla matematikundervisningen". Delegationen leds av Said Irandoust (rektor vid Högskolan i Borås), och har till och med maj nästa år på sig att få fram sin handlingsplan.
De resultat Engströms och Magnes redovisar är, för den som har inblick i skolan, i stort sett de väntade. De kan sammanfattas med att många elever inte når upp till de stipulerade kunskapsmålen, att spridningen i prestationer är mycket stor, och att denna spridning ökar alltmer ju äldre eleverna blir. Särskilt alarmerande är att de 15 procent lägst presterande eleverna i årskurs 9 inte kan mer än en genomsnittlig elev i årskurs 4.
Att skillnaderna ökar högre upp i skolåren är inte förvånande, eftersom matematiken är ett utpräglat kumulativt ämne, dvs ett ämne där elementära kunskaper ligger till grund för de mer avancerade. Att försöka lära sig multiplikation innan man kan addera är fruktlöst, och den elev som inte redan behärskar de fyra räknesätten har inte förutsättningar att tillägna sig algebran (bokstavsräkningen). Den elev som misslyckas på en nivå, kommer - om inte problemet identifieras och den nödvändiga hjälpen sätts in - att fortsätta misslyckas högre upp.
Det är uppenbart att något behöver göras. Det finns huvudsakligen två vägar att försöka förbättra de svagare elevernas resultat. Den ena är att i högre grad anpassa hela undervisningen (och målen) till dessa elever. Den andra är att differentiera undervisningen, dvs att försöka ge varje elev undervisning på en nivå som passar honom eller henne.
Den första vägen (likriktning) har dominerat de senaste årtiondenas skolpolitik: avskaffandet av allmän och särskild kurs i högstadiet är ett exempel, och utsmetningen mellan teoretiska och paraktiska inriktningar i det senaste förslaget till ny gymnasieskola ett annat. Denna väg har inte varit framgångsrik, vilket vi på landets högskolor ser spår av i form av vikande förkunskaper hos våra studenter.
Vi tror att det är dags att inse att det är den andra vägen - att se och respektera elevers olikheter - vi måste gå. De elever som har problem måste snabbt identifieras, och få stöd på den nivå där de kunskapsmässigt befinner sig innan de tvingas vidare till nästa. Samtidigt måste de mer högpresterande eleverna få rimlig stimulans - vilket de inte får idag då de ständigt, med ändlöst räknetragglande på en nivå som de sedan länge behärskar, tvingas invänta de svagare (som trots detta inte kommer i kapp kunskapsmässigt). Genom att insistera på att ge en enhetlig undervisning som tänks passa alla, gör vi i själva verket både de starkare och de svagare eleverna en otjänst.
Engström och Magne skriver i sin Dagens Nyheter-artikel att "lärokurserna i grundskolan missgynnar alla utom de bästa eleverna". Denna slutsats verkar ogrundad, ty deras undersökning säger ingenting om vilka högre höjder de bästa eleverna skulle ha nått om de fått en för dem bättre anpassad undervisning. Det är beklagligt att Engström och Magne här väljer att kasta en skugga över sitt arbete genom att underblåsa en populär myt.
Dagens betygssystem, som till skillnad från det gamla relativa betygssystemet har en bestämd godkäntgräns, är på flera sätt mer rimligt än det gamla. Dock har det fört med sig en väldigt ensidig inriktning på skolornas resultat i termer av "andelen godkända", vilket sätter fokus på de svagare eleverna så till den grad att de starkare glöms bort. Och om vi glömmer bort de starkare eleverna är det inte bara ett svek mot dem som individer: man kan också se det hela mer krasst samhällsekonomiskt och konstatera att det äventyrar den framtida kompetensförsörjningen inom exempelvis teknik och naturvetenskap.