Publicerad i Vestmanlands Läns Tidning, 4 mars 2004. Artikeln är en recension av "Skolan - ett svenskt högriskprojekt" (Inger Enkvist, red.), Gidlunds, 2003.
Det konstverk som mer än något annat har påverkat bilden av svensk skola är Peter Tillbergs berömda målning Blir du lönsam, lille vän? från 1971-72. Den för tankarna till korvstoppning och en pedagogisk stordrift som inte tar någon hänsyn till den enskilda elevens individuella behov.
Sedan dess har mycket hänt. Alltmer uppmärksamhet har kommit att hamna på eleven som individ och social varelse, samtidigt som skolans traditionella huvudsyfte - att förmedla kunskaper och kulturarv - i motsvarande grad kommit i skymundan. För personer födda på 60-talet eller tidigare, vilkas bild av skolan ofta alltjämt präglas av Tillbergs målning, blir det lätt en chockartad upplevelse att få klart för sig hur långt denna utveckling gått.
Att skolan skulle vara i kris brukar av makthavare förnekas ihärdigt. Tidvis kan man rentav få intryck av att Skolverket gjort till sin huvuduppgift att ständigt försäkra media och allmänhet om att allt står väl till med skolan. En och annan kritiker lyckas emellertid ibland göra sin stämma hörd, och den som lyckats bäst med detta är förmodligen Inger Enkvist, som är professor i spanska vid Lunds universitet. Hennes bok Feltänkt från 2000 är en svidande uppgörelse med dagens förhärskande ideologi inom skola och skolpolitik, och har kommit att bli något av en bibel för motståndare till vad som brukar kallas flumpedagogik.
I hennes nya bok Skolan - ett svenskt högriskprojekt breddas perspektivet genom att företrädare för en rad andra akademiska ämnen inbjudits att bidra: bland kapitelförfattarna återfinns en etnolog, tre medicinare, en matematiker, en rättsvetare och en historiker. Känslan av antologi mildras något av att Enkvist själv skrivit vartannat kapitel.
Etnologen Jonas Frykman reflekterar i sitt kapitel över det som i årtionden varit en huvudambition i svensk skolpolitik, nämligen att alla elever, oavsett hemmiljö och social tillhörighet, skall beredas samma möjligheter. För att uppnå detta har man i allt högre grad gjort elevens egen erfarenhetsvärld och sociala bakgrund till utgångspunkt i undervisningen. Fokus har flyttats från framtiden ("som vuxen kommer du att ha nytta av att kunna engelska och matematik") till nuet ("du är bra som du är"). Frykman låter oss förstå hur denna förskjutning motverkar sitt syfte, och hindrar eleven från att frigöra sig från sin bakgrund och söka sig vidare mot högre kunskapshöjder. Elevens ökade frihet i klassrummet - och det därmed följande ansvaret - missgynnar den som kommer från studieovan hemmiljö, mer än vad som är fallet i mer traditionell undervisning.
Ett av de kapitel Enkvist skrivit själv behandlar lärarutbildningen. Denna genomgick nyligen en reform, där ämnesstudier i än högre grad än tidigare satts på undantag. Enkvist är skicklig på att i officiella dokument hitta exempel på hårresande kunskapsförakt, som till exempel i en passage rörande rekrytering av blivande språklärare, i den utredning som ligger till grund för dagens lärarutbildning. Där avvisas idén om att kräva förkunskap i tyska för blivande tysklärare, med hänvisning till att det skulle kunna finnas personer med potential att bli mycket bra tysklärare men som inte läst tyska. "Driver kommittén med oss?" kommenterar Enkvist.
Som helhet tecknar boken en tämligen mörk bild av svensk skola, men samtidigt anvisas en rad förslag på vad som behöver göras. En ljuspunkt är också den redogörelse som lektorn i rättsvetenskap Leif Alsheimer ger för sitt ambitiösa och framgångsrika projekt att (som kompensation för vad han uppfattar som gymnasieskolans misslyckande) ge bred boklig bildning åt sina studenter vid Handelshögskolan i Jönköping.
Skolan - ett svenskt högriskprojekt är oumbärlig läsning för den som vill förstå var svenska skola idag befinner sig, och i vilken riktning den behöver förändras för att möta samhällets behov av välutbildade medborgare, och individens krav på utveckling och intellektuell stimulans.