Alla är överens om att utbildandet av civilingenjörer och naturvetare är en oumbärlig ingrediens i skapandet av framtidens välstånd. Oomtvistat är också att ingenjörskonst och naturvetenskap vilar på matematisk grund (idag i högre grad än någonsin). Studenternas förkunskaper i matematik spelar därför en nyckelroll i dessa utbildningar. Lika nödvändig är matematiken för ekonomer, systemvetare, och en rad andra yrkesgrupper.
Men matematiken är i kris. Oberoende undersökningar vid tre av landets ledande lärosäten - Chalmers, KTH, och Umeå universitet - visar entydigt att nybörjarstudenternas förkunskaper i matematik vikit kraftigt nedåt sedan slutet av 90-talet.
Detta är ett stort problem, som även regeringen blivit uppmärksam på och därför tillsatt den så kallade Matematikdelegationen, med direktiv att föreslå en handlingsplan för att "öka intresset för matematikämnet samt utveckla matematikundervisningen". Delegationens arbete har under hösten ägt rum i en rad arbetsgrupper, vilkas preliminära slutsatser presenterades vid en matematikkonferens i Malmö den 22-24 januari i år. Det är rimligt att börja med gymnasieskolan i sökandet efter orsaker till problemet med nybörjarstudenternas förkunskaper, och det var därför av särskilt intresse att få höra vad delegationen hade att säga om just gymnasiet.
Idag läser samtliga gymnasieelever oavsett program samma inledande matematikkurs, kallad Matematik A. Denna likriktning för med sig negativa konsekvenser på flera håll: elever på naturvetenskapligt program upplever kursen som meningslös grundskolerepetition, medan stora grupper av elever på yrkseprogrammen misslyckas med kursens mer teoretiska delar (algebra och funktionslära). Situationen förvärras av att samtliga program gör ett och samma nationella prov, med underkäntfrekvenser överstigande 50% på vissa yrkesprogram som följd.
Det förslag som Matematikdelegationens arbetsgrupp för gymnasieskola och högre utbildning lagt fram innefattar därför en förändring av den inledande kursen på så vis att den på varje program får en programspecifik inriktning. På dessa kurser byggs sedan, enligt förslaget, ytterligare specialiserade fortsättningskurser, kompletterade med överbryggningskurser för dem som vill byta till en mer ambitiös inriktning. Detta är ett utmärkt förslag, som, om det genomförs, kan reparera en del av de försämringar som den senaste gymnasiereformen i mitten av 90-talet åstadkom.
Men vi är ändå oroliga, med tanke på den gymnasieproposition som regeringen väntas lägga fram i vår, och som kan komma att leda i motsatt riktning. Underlag för propositionen utgör nämligen den parlamentariska Gymnasiekommitténs betänkande från förra året. Detta betänkande går stick i stäv med Matematikdelegationens tankar om anpassning till elevernas olika behov. Dagens 17 program föreslås bli till 8 "sektorer", där varje sektor blir en mix av yrkesinriktade och högskoleförberedande inslag. Ambitionen tycks vara att varje sektor skall ta emot en så blandad kompott som möjligt av praktiskt och teoretiskt intresserade elever, och av ambitiösa och skoltrötta. Det är uppenbart att en sådan reformering av gymnasieskolan skulle försvåra eller rentav omöjliggöra det ovan nämnda förslaget till differentiering av matematikkurserna.
De flesta elever som går ut nian med toppbetyg söker sig idag till det naturvetenskapliga programmet. I många fall har de i grundskolan år efter år varit understimulerade, och tar därför chansen att välja ett program som äntligen ger dem chans till studier på en för dem rimlig nivå och i lämplig takt. Detta kallar Gymnasiekommittén (sidan 360 i betänkandet) för "hierarkisering" och något att "komma till rätta med".
Argumentationen i betänkandet är allmänt undermålig (bl.a. lyser de internationella utblickarna med sin frånvaro) och verkar bygga på ett perverterat jämlikhetstänkande: eftersom vissa 16-åringar inte känner sig hugade att ta itu med utpräglat högskoleförberedande gymnasiestudier, så skall av rättviseskäl ingen annan få göra det heller.
Vårt hopp står nu till att regeringen och Thomas Östros väljer att visa tillräckligt kurage och samhällsansvar för att bortse från Gymnasiekommitténs eländiga betänkande. I annat fall finns risken att den kommande gymnasiereformen får förödande konsekvenser - naturligtvis inte bara för matematikämnet, utan för all högre utbildning.
Marina Alexandersson
forskningsledare, Fraunhofer-Chalmers Centrum för Industrimatematik
Dick Andersson
matematiklärare, Östra Reals Gymnasium, Stockholm
Mats Andersson
professor i matematik, Chalmers
Lars Broman
professor i fysik, Högskolan Dalarna
Juliusz Brzezinski
professor i matematik, Göteborgs universitet
Kimmo Eriksson
professor i matematik, Mälardalens högskola
Johan Håstad
professor i teoretisk datalogi, KTH
Olle Häggström
professor i matematisk statistik, Chalmers
Svante Janson
professor i matematik, Uppsala universitet
Kurt Johansson
professor i matematik, KTH
Svante Linusson
professor i tillämpad matematik, Linköpings universitet
Stellan Nilsson
matematiklärare, Fässbergsgymnasiet, Mölndal
Juni Palmgren
professor i biostatistik, Karolinska och Stockholms universitet
Bo Rothstein
professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet
Tobias Rydén
professor i matematisk statistik, Lunds universitet
Jan-Eric Sundgren
rektor, Chalmers
Max Tegmark
professor i fysik, University of Pennsylvania, Philadelphia