Kompletteringar för Envariabelanalys del B på
I
En talföljd (eller följd eller sekvens av tal) är en
oändlig uppräkning av reella tal:
Observera att det inte finns något krav på att talen i uppräkningen
ska vara olika.
Exempel 1.1
Följden

är en talföljd.
Ett sätt att ange en talföljd är att, som ovan, räkna upp de första talen och
sedan hoppas att läsaren förstår fortsättningen. Ett annat är att ge
en definition av det n:te talet i följden. Exempelvis kan man ange en
följd genom att säga att pn är det n:te primtalet i
storleksordning. Ett annat exempel får man om man sätter
an=1/n, där . I detta fall avses följden
. I definitionen av talföljd ovan har vi
förutsatt att det första talet i följden har index 1. Detta är inte
nödvändigt. Man kan använda vilket heltal som helst som första index.
Definition 1.1
En talföljd an är konvergerar mot ett tal A, om
det för varje  finns ett heltal N med egenskapen att
 när  .
Man skriver då
när
eller
.
Ett alternativt sätt att formulera detta är att talföljden an
konvergerar mot A om varje omgivning till A innehåller alla
an utom ändligt många. Detta är inte det samma som att
säga att varje omgivning till A innehåller alla tal i följden
utom ändligt många. Exempelvis innehåller varje omgivning till 1
alla utom ändligt många av talen i följden i exempel 1.1, men inte
alla tal i uppräkningen utom ändligt många.
En talföljd kan högst konvergerar mot ett tal: om den konvergerar mot
både A och B, så måste A=B. Om en talföljd inte konvergerar mot
något tal är den divergent.
Exempelvis är talföljden
divergent, medan talföljden 1/n är konvergent med gränsvärdet 0.
En talföljd an är växande om varje tal i uppräkningen är större
(eller lika med) sin föregångare:
(för varje
n). Den är avtagande om det motsatta förhållandet gäller. En följd
som antingen är växande eller avtagande kallas monoton.
En talföljd an är uppåt (nedåt) begränsad om det finns ett tal
som är större (mindre) än alla talen i uppräkningen.
Exempel 1.2
Följden an=1-1/n är växande och uppåt begränsad av 1, medan följden
an=-n är avtagande, uppåt begränsad av 0 men inte nedåt begränsad.
Sats 1.1
Varje uppåt begränsad växande talföljd är konvergent.
På samma vis är varje nedåt begränsad avtagande följd konvergent.
Bevis. Låt an beteckna talföljden. Mängden av tal som ingår
i den är uppåt begränsad och har därför en minsta övre begränsning
a. Varje omgivning till a innehåller något tal ur talföljden,
eftersom a är den minsta övre begränsningen. Låt an0
vara ett sådant. Eftersom följden är växande gäller att
när så varje omgivning till a innehåller
alla an utom ändligt många.
När an är en talföljd kallas uttrycket
för en serie. Serien här börjar med index i=0, men det är
inte nödvändigt. När inga missförstånd anses kunna uppstå skrivs vänstra
ledet ovan ofta
så att man själv får begripa med
vilket värde på i man börjar och att i fortsätter mot .
Det är viktigt att förstå att oändligt många tal
inte alltid kan summeras till något vettigt. Talföljden n ger serien
som förstås inte kan summeras till något
vettigt. Inte heller talföljden 1/n kan summeras, men det är svårare
att förstå. Däremot kan serien man får av talföljden 1/n2
beräknas. Ett berömt resultat är nämligen
Men, vad ska egentligen likheten i detta betyda? Vad betyder det att
summera oändligt många termer?
Till serien kan man bilda så kallade partialsummor (eller
delsummor). Den n:te partialsumman är
Den femte partialsumman till är t.ex.
1+1/4+1/9+1/16+1/25=5269/3600.
Det är naturligt att försöka definiera serien som gränsvärdet av
partialsummorna:
Definition 2.1
En serie
 är konvergent om följden av dess partialsummor
 är konvergent. Annars är den divergent.
Om serien är konvergent och gränsvärdet av partialsummorna är S
säger vi att seriens summa är S och skriver
.
En viktig serie är den geometriska serien. Låt x vara ett
tal . Serien har då partialsumman
. Man ser genom multiplikation att
(1-x)Sn=1-xn+1, så
Sn=(1-xn+1)/(1-x). När x=1 är
Sn=n+1.
Av detta ser vi att Sn har ett gränsvärde (1/(1-x)) bara när
|x|<1.
Exempel 2.1
Serien
 är konvergent.
Dess partialsummor Sn bildar en växande följd av tal som är uppåt
begränsad. Vi har nämligen (se figuren nedan)
Vi har därmed sett att seriens summa har mening, men inte lyckats
beräkna den. Att summan blir är väsentligen svårare att
bevisa.
Sats 2.1
Om serien
 är konvergent, så gäller att
 när
 .
Bevis. Om Sn betecknar seriens n:te partialsumman, så vet
vi att följden Sn har ett gränsvärde S, när
. Följden Sn+1 har förstås samma gränsvärde S. Vi har
när
.
Det är viktigt att förstå att omvändningen till satsen inte
gäller (i allmänhet).
Exempel 2.2
Serien
 är divergent, eftersom  saknar
gränsvärde när
 .
Exempel 2.3
Serien
 är divergent trots att
 när
 .
Seriens partialsummor bildar en
växande följd som inte är uppåt begränsad:
Eftersom
gör även Sn det, när
.
En serie
där alla termer an är >0 kallas
för en positiv serie.
En serie där termerna turas om att vara > 0 och <0 kallas
en alternerande serie. En sådan kan skrivas
där alla an är > 0. För
alternerande serier gäller
Sats 2.2
Om
 är en alternerande serie där
an>0 är en följd som avtar mot 0, så är serien konvergent.
Bevis. Vi har
så de udda partialsummorna bildar en växande följd. Den är
uppåt begränsad eftersom
Låt S vara gränsvärdet av dessa udda partialsummor när
. Vi har
S2n=S2n+1+a2n+1. Eftersom
ser vi nu
att även de jämna partialsummorna har gränsvärdet S, när
. Därmed är serien konvergent.
Exempel 2.4
Serien
 är konvergent eftersom den är
alternerande och följden 1/ n avtar mot 0.
Det kan kännas nedslående att det är svårt att beräkna seriers summor
även om vi vet att de är konvergenta. Men det är tillräckligt
intressant att kunna avgöra om en serie konvergerar eller divergerar
för att det ska vara mödan värt att systematisera frågan.
Sats 3.1 (integralkriteriet)
Antag att det finns en avtagande kontinuerlig funktion f( x)>0, så att
f( n)= an. Då är
 och

antingen båda konvergenta eller båda divergenta.
Bevis Antag först att integralen konvergerar. Om vi delar in
intervallet [1,n] i n lika stora delar så är
Sn-a1, där Sn är n:te partialsumman till serien,
samtidigt högersumman till
. Eftersom f(x)
är avtagande är
vilket ger
så den
växande följden Sn är uppåt begränsad och därför konvergent.
Antag sedan att serien konvergerar. Dela in [1,n+1] i n+1 lika
stora delar. Då är seriens n:te partialsumma Sn en vänstersumma
till
som är större än integralen eftersom
f(x) avtar. Eftersom Sn är uppåt begränsad (av gränsvärdet
S), är även
(som växer med ) uppåt
begränsad. Alltså har
ett gränsvärde när
och
är
konvergent.
En viktig slutsats är
Man jämför serien med
.
Sats 3.2 (Jämförelsekriteriet)
Antag att
 och  är positiva serier med
 för alla n. Om  är divergent så
är  divergent. Om  är konvergent så
är  konvergent.
Bevis. Låt Sn och Tn beteckna partialsummorna till
respektive . Båda dessa följder är
växande och förutsättningarna ger
för alla n.
Om första serien är divergent är Sn inte uppåt begränsad och då
kan heller inte Tn vara det. Alltså är även andra serien
divergent.
Om andra serien är konvergent är följden Tn uppåt begränsad och
därmed är även Sn. Detta ger att första serien är konvergent.
Exempel 3.1
Serien
 är konvergent.
Vi jämför med
som vi vet är konvergent och utnyttjar
att
.
Sats 3.3 (Kvotkriteriet)
Låt  vara en positiv serie, sådan att an+1/ an
har ett gränsvärde L, när
 . Om
L<1 är serien divergent. Om L>1 är den divergent. Ingen slutsats
kan dras om L=1.
Bevis. Vi ska jämföra serien med en geometrisk serie. Antag först
att
. Välj ett tal r mellan L och
1: L<r<1. För stora värden på n, låt oss säga kommer då an+1/an att
vara <r. Vi får (bl.a.)
an0+1<an0r och sedan
an0+2<an0+1r<anr2. Upprepning ger
an0+k<an0rk. För partialsumman Sn gäller alltså
när att
Eftersom r<1 är den geometriska serien konvergent. Det
följer att även Sn är konvergent och alltså är serien konvergent.
När
gäller att
an+1>an, när n
är stort. Alltså kan an inte gå mot 0, när
så
serien är divergent.
Exempel 3.2
Avgör för vilka a>0, som
 är konvergent.
Med an=an/n har vi
an+1/an= an/(n+1) som har
gränsvärdet a, när
. Serien är alltså konvergent
när a<1 och divergent när a>1. När a=1 är serien divergent.
Exempel 3.3
Serien
 är konvergent och
 när
 .
De två senaste exemplen illustrerar att ingen slutsats kan dras när L=1.
En serie
där inget särskilt antas om tecknet på
ai, är absolutkonvergent om (den positiva) serien
är konvergent.
T.ex. är
absolutkonvergent. Vi har nämligen att
är
konvergent om vi jämför med den större konvergenta serien
.
Sats 4.1
Om  är absolutkonvergent, så är den också konvergent.
Bevis. Tricket är att skriva serien som en skillnad av två
konvergenta positiva serier. Vi har
an=|an|-(|an|-an), så
Båda serierna i högra ledet är positiva och den första är konvergent enligt
antagandet. För den andra har vi
|an|-an<2|an|, så
jämförelsekriteriet ger att även denna är konvergent.
Exempel 4.1
Serien
 som varken är alternerande eller
positiv, är konvergent eftersom den är absolutkonvergent.
En serie som är konvergent men inte absolutkonvergent sägs vara
betingat konvergent. Ett exempel på en sådan är den
alternerande serien
.
En serie av formen
där x är en variabel
och a ett tal, kallas en potensserie (kring a). Talen an (som
antas kända) kallas seriens koefficienter.
Det första problemet som dyker upp är att försöka bestämma för vilka
x som serien kan summeras till ett tal; för vilka värden på x
konvergerar serien?
Man kan tänka på potensserier som en generalisering av
polynom. Seriens partialsummor är polynom med variabeln
x. Generaliseringen består naturligtvis i att vi nu tillåter oss
att ta med oändligt många termer. Nackdelen blir då förstås att vi
inte kan vara säkra på att serien summerar till ett tal för givet
x.
Vi har flera gånger råkat ut för att de elementära funktionerna inte
räcker till för att genomföra kalkyler. Ur denna synvinkel kan vi
tacksamt ta emot potensserier som ett nytt (och stort) tillskott av
funktioner med definitionsmängd de x för vilka de konvergerar.
Sats 5.1
Antag att
 konvergerar för x= x0. Då är
serien (absolut)konvergent när |x|<|x 0|.
Om vi ersätter x med x-a i serien ser vi att om
konvergerar för x=x0, konvergera den
(absolut) när
|x-a|<|x0-a|.
Bevis. Idén är att jämföra
med en
geometrisk serie.
Från förutsättningen får vi att
. Det betyder att talföljden
anx0n är begränsad. Låt oss säga att
|anx0n|<M,
för alla n.
Antag att |x|<|x0| och sätt
r=|x|/|x0|<1. Vi har då att
|anxn|<Mrn. Eftersom r<1 konvergerar den geometriska
serien
och därmed även den mindre (positiva) serien
.
Vi förstår nu att det för en potensserie
som
konvergerar för något men inte
konvergerar för alla, finns det ett minsta tal R, så att den
konvergerar (rent av absolut) när
|x-a|<R och divergerar när |x-a|>R. Detta tal R (som alltså bara
beror på a och seriens koefficienter) kallas seriens
konvergensradie. När serien konvergerar för alla x säger man
att konvergensradien är oändlig ( ), när den bara konvergera
för x=0 är konvergensradien R=0.
Om vi tänker på en potensserie
som en
funktion är den alltså definierad för alla x sådan att |x-a|<R,
där R är seriens konvergensradie. Den är definitivt inte definierad
när |x-a|>R. Mängden (som bestäms av) |x-a|<R är ett symmetriskt
intervall runt a där ändpunkterna inte ingår. Beträffande
ändpunkterna så kan ingen av dem, en men inte den andra eller båda
ingå i potensseriens definitionsmängd.
Av primärt intresse är alltså att försöka fastlägga en given
potensseries konvergensradie. För detta kan man ofta använda
kvotkriteriet.
Sats 5.2
Om
 när
 så har
potensserien
 konvergensradien R=1/ L.
Här ska 1/L tolkas som när L=0 och som R=0, när
.
Bevis. Vi har, enligt förutsättningen, att
|an+1(x-a)n/(an(x-a)n)|=|an+1/an||x-a| har
gränsvärdet L|x-a|.
Enligt kvotkriteriet konvergera därför
potensserien (absolut) när L|x-a|<1 och divergerar när
L|x-a|>1.
Detta ger konvergens när |x-a|<1/L och divergens när
|x-a|>1/L, så konvergensradien är R=1/L.
Exempel 5.1
För vilka x konvergerar potensserien
Vi har här att
|an+1/an|=(1+1/n)(n2-1)/(n2+2n), som har
gränsvärdet L=1, när
. Konvergensradien är
R=1/L=1/1. Serien konvergerar alltså (absolut) när |x-2|<1.
När x=1 får vi den alternerande serien
med termer som avtar mot 0 och därför är konvergent.
När x=3 får vi
. Eftersom
n/(n2-1)>n/n2=1/n och serien är divergent är
potensserien divergent när x=3.
Potensserien konvergerar alltså när x ligger i intervallet [1,3[.
Exempel 5.2
Bestäm konvergensradien till
Observera att i detta exempel är bara var tredje koefficient
så kvoten
|an+1/an| saknar gränsvärde (är inte ens alltid
definierad).
Vi löser problemet genom att i stället först kolla
observerar att
P(x)=p((x-a)3).
För p(x) har vi
an+1/an=4, så L=4 och p(x) har
konvergensradien 1/L=1/4. Det betyder att
P(x)=p((x-a)3) är
konvergent när |x-a|3<1/4 och divergent när
|x-a|3>1/4, så
P(x) har konvergensradien 4-1/3.
Exempel 5.3
Bestäm konvergensradien till
 där
Även här saknar an+1/an gränsvärde. Vi löser problemet genom
att skriva P(x) som en summa av två potensserier.
Här har
konvergensradien 1/4, medan
har konvergensradien 4. Det
betyder att P(x) konvergerar när |x|<1/4.
När |x|>1/4 divergerar
p1(x), medan p2(x) konvergerar. Alltså kan inte P(x)
konvergera (för då hade
p1(x)=P(x)-p2(x) konvergerat) när
|x|>1/4.
Potensserien P(x) har alltså konvergensradien 1/4
Som tidigare nämnts kan vi tänka på potensserier som ett tillskott
till vårt förråd av funktioner. Det blir därför naturligt att fråga om
sådana funktioner är deriverbara och om vi kan bestämma primitiva
funktioner till dem.
Det visar sig att potensserier går utmärkt att derivera (inom sina
konvergensradier). I själva verket går de att derivera hur många gånger
som helst! För att förstå detta kan man använda följande sats
upprepade gånger.
Sats 6.1 (Termvis derivering)
Antag att
 har konvergensradie
R>0. Då är P( x) deriverbar när |x|< R och
Satsen innehåller (bland annat) påstendet att högra ledet i likheten
ovan konvergerar när |x|<R. Den ''termvisa derivatan'' har alltså en
konvergensradie som är minst lika stor som den ursprungliga
potensserien.
Genom att ersätta x med x-a ser vi att vi också kan derivera
termvis. Derivatan blir
.
För att visa satsen ska vi beräkna gränsvärdet av differenskvoten
när
. Här stöter vi på patrull! Summan är definierad som ett gränsvärde,
så vi har två olika gränsvärden staplade på varandra. När man har den
situationen kan man inte utan vidare kasta om ordningen i vilken man
tar gränsvärdena som följande exempel visar.
Vi delar upp beviset i tre steg.
Lemma 6.1 (Steg 1)
Om
 har konvergensradien R>0, så är
 (absolut)konvergent när |x|< R.
Genom upprepad användning ser vi att även
är konvergent när |x|<R.
Bevis. Välj ett r så att |x|<r<R. Eftersom |x|/r<1 har vi
att
när
. En
exponentialfunktion dominerar ju över ett polynom.
Följden
n(|x|/r)n-1 är alltså begränsad. Låt oss säga att
n(|x|/r)n-1<M, för alla n.
Vi får nu
Eftersom 0< r<R är
konvergent. Jämförelsekriteriet ger nu att
är (absolut)konvergent när |x|<R.
Vi ska visa att satsen genom att visa att
har gränsvärdet 0, när
. Tricket är att försöka få
ut ett h utanför serien så att serien som blir kvar är oberoende av
h och konvergerar.
Det väsentliga steget är
Lemma 6.2 (Steg 2)
När  finns det ett tal b mellan x och x+ h, så att
Bevis.
Medelvärdessatsen ger ett a mellan x och x+h, så
att
Samma sats ger ett b mellan x och a (och alltså mellan x och
x+h), så att
Eftersom a ligger mellan x och x+h har vi |x-a|<|h|, och
påståendet följer.
Bevis av sats 6.1 Antag att |x|<R och välj ett r så att
|x|<r<R. Vi kan förutsätta att h är så litet att |x|+|h|<r. Av
detta följer att alla tal mellan x och x+h har absolutbelopp
<r.
Vi
och från steg 2 har vi nu att
Tillsammans ger detta
Den sista serien är konvergent (och oberoende av h) enligt steg 1. Vi ser
tillsist att
när
.
Vi ska nu se att slitet i förra avsnittet var mödan värt. De mest
fantastiska samband kommer att uppenbara sig! Vi kommer t.ex. att
kunna räkna ut med god approximation bara genom att addera,
multiplicera och dividera. Lika så kommer vi att kunna beräkna
utan att mäta på en enhetscirkel.
I detta avsnitt kommer vi flera gånger att använda symbolen n!, (där
n är ett naturligt tal,) som
betyder produkten av alla heltal dvs
. Man brukar också sätta 0!=1 av
praktiska skäl.
Vi börjar med potensserien
. Kvotkriteriet för
konvergensradien ger att den är . Potensserien är alltså
(absolut)konvergent för alla x.
Termvis derivering ger
(giltigt för
alla x) som faktiskt
är P(x), med annan indicering. Vi har alltså P'(x)=P(x), så
P(x)=Cex, för någon konstant C.
Men P(0)=0, så P(x)=ex (för alla värden på x). I ett slag har
vi beräknat oändligt många (en för varje reellt tal x) oändliga
summor!
Vi låter
och ser att
och
som är -P(x), med
annan indicering. Detta ger P''(x)=-P(x) och sedan
.
Men P(0)=1 och P'(0)=0, så A=1 och B=0, så
. Detta är giltigt när x har |x|<R, där R är
konvergensradien för P(x).
Vi set att
P(x)=Q(x2), där
. Om
vi låter
an=(-1)/(2n)! har vi
|an+1/an|=1/((2n+2)(2n+1
)) som har gränsvärdet 0, när
. Detta ger att
Q, och därmed P, har oändlig konvergensradie. Vi får alltså
Derivering av detta ger
för alla x. Ny indicering ger sedan
För att komma vidare behöver vi en konsekvens av sats 6.1 av generell
karaktär.
Sats 7.1 (Termvis integration)
Om
 har konvergensradie R, så är
när |x- a|< R.
Bevis.
Det räcker att visa att derivatan av vänstra ledet blir P(x). För
att få påståendet om giltigheten att stämma måste vi visa att serien i
vänstra ledet är (absolut)konvergent när |x-a|<R, dvs att
konvergensradien inte minskar vid termvis integration.
Vi har att P(x) är absolutkonvergent när |x-a|<R. Sätt
.
Eftersom
är även Q(x) absolutkonvergent när |x-a|<R.
Vi har
när |x|<1, så vi har också
och
när |x|<1.
Termvis integration ger nu
Idén är att försöka approximera en funktion f(x) med ett polynom
pn(x) i närheten av en punkt x=a. Vi ska försöka göra detta
genom att låta pn(x) ha samma derivator upp till ordning n som
f(x) i x=a. Detta polynom kallas taylorpolynomet av grad n till
f(x) i punkten a. Samtidigt ska vi försöka hålla reda på vilket
fel som
uppstår när f(x) ersätts med pn(x).
Eftersom derivatorna ska stämma upp till ordning n ser vi genast att
Problemet som kvarstår är att förstå skillnaden mellan f(x) och
pn(x); hur väl approximerar polynomet funktionen?
Sats 8.1
Antag att f( x) har kontinuerlig derivata av ordning n+1 i en
omgivning till a . När x ligger i denna omgivning gäller då att
för något tal  mellan x och a.
Bevis. Beviset bygger på upprepad partiell integration. Låt x
vara fixt.
Upprepning ger nu
Enligt förutsättningen är f(n+1) kontinuerlig mellan a och x
och antar därför ett största värde M och ett minsta värde m i
intervallet mellan a och x, så att
.
Om vi multiplicerar med (x-t)n/n! får vi
åtminstone om vi förutsättet att x>a eller om n är jämnt. När
x<a och n är udda får vi istället omvända olikheter. Integration
mellan a och x ger nu
eller omvända olikheter. Division med
I=(x-a)n+1/(n+1)! ger nu i
båda fallen olikheterna
Enligt satsen om mellanliggande värden finns nu ett mellan
a och x, så att mellanledet är
och vi får
Jan-Alve Svensson
2002-11-25
|