Publicerad i Svenska Matematikersamfundets Medlemsutskick, 15 maj 2005.
I Sverige har 41 doktorsavhandlingar inom vad som kan betecknas som matematikdidaktik författats och försvarats. Den första är av så tidig årgång som 1919, men nära hälften (20) av dem är från 1996 eller senare. Därtill har framlagts 8 licentiatavhandlingar från 1999 och framåt.
Dessa uppgifter hämtar jag från rapporten An Overview of Research on Teaching and Learning Mathematics (Vetenskapsrådet 2005) av Rudolf Strässer [1], professor i matematik och lärande vid Luleå tekniska universitet. Strässers förteckning över licentiatavhandlingar är inte helt uppdaterad: inom ramen för den av Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet samfinansierade Forskarskolan i matematik med ämnesdidaktisk inriktning (nedan kallad Forskarskolan) har under 2004 och 2005 tillkommit licentiatavhandlingar av Kajsa Bråting, Johan Prytz, Kerstin Pettersson, Örjan Hansson, Magnus Österholm och Johanna Pejlare. Dessa inräknade har Forskarskolan, som startade hösten 2001, till dags dato producerat 10 av landets totalt 14 licentiatavhandlingar i ämnet, men ännu ingen doktorsavhandling.
Jag vet inte huruvida förteckningarna i övrigt är fullständiga (och måhända finns av gränsdragningsskäl inget enkelt svar på denna fråga). Vi kan i alla fall konstatera å ena sidan att Forskarskolan idag har en dominerande, om än inte allenarådande, ställning i dagens forskarutbildning i matematikdidaktik, men å andra sidan att den på intet vis utgjort startskottet för svensk forskning och forskarutbildning i ämnet. Värt att notera är också hur pass marginell den matematikdidaktiska forskarutbildningen är jämfört med den matematiska: enigt SCB:s statistik beviljades under åren 1998--2003 i genomsnitt 40 doktorsexamina per läsår i matematik, och lika många licentiatexamina [2].
Strässers rapport är avsedd som en lägesbeskrivning av den svenska matematikdidaktiska forskningen och hur denna relaterar till motsvarande verksamhet internationellt. 71 av rapportens 107 sidor utgörs av två appendix. Det första av dessa innehåller sammanfattningar av de uppräknade doktors- och licentiatdavhandlingarna; dessa sammanfattningar är hämtade direkt ur avhandlingarna eller i vissa fall ur lärosätenas pressmeddelanden. Det andra är en lista över svenska lärosäten och institutioner vid vilka matematikdidaktisk forskning bedrivs. Båda ger intryck av tämligen oberarbetade rådata: avhandlingssammanfattningarna är av väldigt olika längd [3], medan informationen om verksamheten vid de olika institutionerna av allt att döma i stort sett uteslutande är hämtade från deras webbsidor.
Den lägesbeskrivning Strässer ger är mer inriktad på organisatoriska aspekter än på vetenskapliga. En intressant observation jämte nämnda examensstatistik är t.ex. att flertalet avhandlingar lagts fram vid matematiska (snarare än pedagogiska eller ämnesdidaktiska) institutioner, med Göteborg utgörandes ett markant undantag härvidlag. Den svenska närvaron i internationellt ledande tidskrifter och konferenser framställs såsom historiskt sett mycket svag, men med en antydan till ljusning i samband med förra årets ICME-konferens [4] i Köpenhamn.
Vad gäller det vetenskapliga innehållet får vi ett antal upplysningar i stil med att hela 6 av doktorsavhandlingarna i titel och/eller sammanfattning explicit anger att ett fenomenografiskt [5] perspektiv anläggs, men dessa bildar inte (så vitt jag kan se) något sammanhängande mönster. Vidare är Strässer ytterst sparsam med värdeomdömen, och läsaren får därför inte särksilt mycket ledning angående vilken matematikdidaktisk forskning som är bra och vilken som eventuellt är mindre bra. Några framsteg inom forskningen nämns över huvud taget inte.
Ett avslutande avsnitt i rapporten ger rekommendationer för framtiden. Skapandet av (helst mer än två) ''centres of excellence'' [6] anges som önskvärt; att detta skulle innebära en förstärkning av forskningen är väl närmast att betrakta som en tautologi, men mer tveksamt är till vilken hjälp rådet är i praktiken. Betydligt konkretare (och därför mer intressant) är Strässers uppmaning att svensk matematikdidaktik bör ansluta sig till den internationella trenden med mer fokus på läraren och mindre på eleven.
Rapporten är utan tvivel användbar för den som söker tips om vilka texter, institutioner och personer man kan vända sig till för vidare studium av matematikdidaktiken. För den som är ute efter en introduktion till ämnet och en diskussion (som går djupare än det nakna uppräknandet av nyckelord) av vilka problem och metoder den svenska matematikdidaktiken ägnar sig åt, är Strässers text däremot inte till stor hjälp -- bättre då att vända sig till antologin Matematikdidaktik -- ett nordiskt perspektiv (Studentlitteratur 2001) redigerad av Barbro Grevholm.
[2] Statistisk Årsbok 2005. Särskilt värd att begrunda tycker jag att denna jämförelse borde vara för de matematiker som tagit till sin uppgift att försvara sitt ämne mot matematikdidaktiska intrång (trogna läsare av Medlemsutskicket förstår säkert vilka jag syftar på).
[3] Några saknas, de flesta ligger kring en sida, medan Anna Löthmans avhandling Om matematikundervisning -- innehåll, innebörd och tillämpning. En studie av matematikundervisning inom kommunal vuxenutbildning och på grundskolans högstadium belyst ur elev- och lärarperspektiv från 1992 ägnas inte mindre än 12 sidor.
[4] International Congress on Mathematics Education.
[5] Jag kan inte påstå att jag fullt ut har klart för mig vad detta ord betyder, men i den långa introduktionen till Löthmans avhandling heter det att fenomenografisk forskning syftar till att ''beskriva, analysera och förstå hur personer tänker om specifika fenomen''.
[6] Citationstecknen är Strässers egna. Begreppet förklaras ej närmare.