Next: Ett
egenvärdesproblem Up:
Ett randvärdesproblem
Previous: Diskretisering
Eftersom vi kan formulera lösningen till matrisproblemet som
kan man undra om det går att lösa det kontinuerliga problemet
analogt, dvs. är det meningsfullt att skriva
?
Det visar sig att detta är möjligt och att inversen blir en så
kallad integraloperator, vilket väl inte är så konstigt.
Om man beräknar ``inversen'' till en derivata borde man få en
integral. Man kan visa att lösningen till vårt problem kan skrivas:
är en så kallad Greenfunktion. Integraloperatorn avbildar alltså
funktionen
på
.
Om vi tittar på det enkla fallet då
får vi (vi får dela upp integralen för att ta hand om de
två fallen
resp.
):
vilket löser problemet och satisfierar randvillkoren.
Rimligtvis borde nu
svara mot att vi numeriskt har approximerat integralen. Att approximera
integraler utgör en del av numerisk analys och detta område
benämns vanligen ``numerisk kvadratur''. Om vi vill approximera integralen
av en funktion
över intervallet
brukar detta göras med en viktad summa i stil med:
där vikterna
och abskissorna
väljs på något lämpligt sätt (man vill ha så
få
och
som möjligt givet att felet skall begränsas till en föreskriven
nivå till exempel). I matematik-kursen bör Du ha träffat
på Riemann-summor vilka kan ses som en typ av kvadraturformel (man
approximerar integralen med summan av areorna av en uppsättning rektanglar).
Eftersom
är en full matris svarar en rad i
(approximationen av
i en punkt) mot en viktad summa av
.
Man kan ta reda på vilken kvadraturformel man får, men vi
avstår från detta.