Ingelstams sju kunskapskulturer

Av Olle Häggström.

Publicerad i Svenska Matematikersamfundets Medlemsutskick, 15 okt 2004..

Den svenska skoldebatten är sedan lång tid tillbaka starkt polariserad, och liknar kanske mest av allt en boxningsmatch.

I Ringhörna 1 finns ett antal akademiker (Inger Enkvist, Hans Albin Larsson, Martin Ingvar, Ulf Persson, med flera, och jag får nog också själv räkna mig till denna grupp) och en och annan folkpartist. Dessa talar - ofta med förakt i tonen [1] - om flumpedagogik och om hur de som har makten över skolan glömt att dess huvudsyfte är att förse eleverna med kunskaper.

I Ringhörna 2 återfinns dessa makthavare: pedagogikprofessorer, lärarutbildare, skolverkstjänstemän och majoriteten av de skolpolitiker som hörs i debatten. Dessa anklagar debattörerna i Ringhörna 1 för att vara bakåtsträvare och för att förespråka korvstoppning och kadaverdisciplin.

Som ett konkret exempel på hur debatten kan te sig, kan nämnas att de tre senaste numren av Pedagogiska magasinet [2] alla tar upp hur förfärligt usel den av Inger Enkvist redigerade antologin Skolan - ett svenskt högriskprojekt [3] (Gidlunds, 2003) är. Tre nummer i rad! Redaktören Lena Fejan Ljunghill kallar boken för en ''infam nidbild'' som till råga på allt är författad av ''professorer i ämnen som inte rör skolan''; även det sista är avsett att illustrera hur dum och osaklig boken är. Och nu senast (i Pedagogiska magasinet 3/2004) lägger den förre generaldirektören för Skolverket Mats Ekholm ut texten om hur tendentiösa och intellektuellt undermåliga både denna bok och Enkvists föregående alster Feltänkt (SNS, 2000) är. I sin över tusen ord långa artikel lyckas Ekholm emellertid inte påvisa ett enda konkret exempel där Enkvist har fel. Att han inte lyckas hitta en saklig nivå utan förfaller till svepande omdömen och känsloyttringar är dock fullt förståeligt - Enkvist ägnar nämligen själv ett helt kapitel av Feltänkt åt utstuderad personförföljelse, riktad mot just Ekholm.

Så ser alltså debattklimatet kring svensk skola ut, något som Lars Ingelstam i sin nya intressanta bok Kampen om kunskapen (Lärarförbundet, 2004) betecknar som ''enbart skadligt''. Ambitionen med boken är högt ställd: Ingelstam önskar frigöra sig från den rådande polariseringen och börja om med en ny debatt, saklig, konstruktiv, och fri från låsningar och gammalt groll.

En av hans huvudteser är att den kunskap som skolan har att förmedla är långt mer mångfacetterad än dagens något endimensionella diskussion kan ge intryck av. Kärnan i boken är ett magnifikt kapitel som omfattar 101 av bokens 256 sidor, där han går igenom det som han kallar ''de sju kunskapskulturerna'' - naturvetenskap, teknik, matematik, samhällsvetenskap, humaniora, och de båda modernare tillskotten miljö och IT. Självklart föreligger, vilket Ingelstam villigt medger, ett visst godtycke, och viss luddighet i kanten, i varje sådan uppdelning, men detta påverkar inte hans poäng: att det finns en rad olika kunskapskulturer med egna specifika särdrag, och att alla dessa måste få komma till tals i skolan.

Kapitlet bjuder på en rik exposé över den varierande kunskaps- och vetenskapssyn som råder i de olika kulturerna, vilket är nyttig läsning för oss som ibland kanske har en tendens att bedöma samhällsvetenskapliga arbeten med naturvetenskapens måttstock istället för att ta dem för vad de är. En uppenbar skillnad är att en samhällsvetare vanligen inte på samma sätt som t.ex. en kemist kan isolera ett enskilt fenomen. Replikerbarhet är ett annat krav som kan vara orimligt att ställa på den som studerar föränderliga samhällsfenomen. Detta betyder att medan en teoribildning i naturvetenskapen förväntas generera hypoteser som i välgjorda försök klart och tydligt kan förkastas eller accepteras, så måste samhällsvetenskapliga teorier i allmänhet nöja sig med vagare ambitioner om att ge mening och struktur åt empiriska iakttagelser.

Den hemtamhet med vilken Ingelstam rör sig mellan kunskapskulturerna är imponerande [4], och jag föreställer mig att representanter för de olika kulturerna kan känna att han framställer dem rättvist. Möjligen skulle jag vilja invända att han visar onödigt stor välvilja gentemot de postmoderna strömningar inom samhällsvetenskapen som förkastat tanken om att det under de sociala konstruktionerna existerar en objektiv verklighet, och som fysikern Alan Sokal för några år sedan spelade ett så mästerligt spratt [5]; Ingelstam tycks mena att Sokal gjorde sig skyldig just till felet att använda en irrelevant måttstock.

Vad gäller hans presentation av matematikens kunskapskultur, så är det givetvis omöjligt att åstadkomma en invändningsfri sådan, men hans sammanfattning slår mig som hyggligt balanserad och förnuftig. Han påpekar att ''matematiker [...] har ägnat (jämförelsevis) stort och engagerat yrkesmässigt intresse åt skolan'' vilket torde vara riktigt, men när han menar att detta i Sverige främst tar sig uttryck i forskarskolan i matematikdidaktik, fruktar jag att han övervärderar dennas betydelse en smula. Som kuriosa kan nämnas att Medlemsutskicket omtalas: Ingelstam berättar att man där kan se ''skarpa hugg utväxlas mellan matematikdidaktiker och 'riktiga' matematiker''.

Hela detta svep över mänsklig kunskap utmynnar i att det krävs lärare av många olika slag för att skolan skall kunna fullfölja sitt mångskiftande kunskapsförmedlingsuppdrag. Starka krafter - såväl fackliga sådana som den nya lärarutbildningen - verkar idag för en ökad betoning på läraryrket som ett enda, men här vill Ingelstam alltså gå i en annan riktning. Ett värdefullt inslag i boken är hans nyanserade analys av lärarfackets så kallade professionaliseringssträvanden. Mot slutet målar han upp en sympatisk, men tyvärr också aningen utopisk, bild av en framtid där företrädare för olika kunskapskulturer under sina yrkesverksamma liv växlar mellan lärarroller och insatser på andra håll: i industri, media, statsförvaltning, etc.

Jag finner att Ingelstam med sin bok givit ett angeläget bidrag till skoldiskussionen - ett bidrag som det borde gå att bygga vidare på. Därtill inbillar jag mig att mina vänner i Ringhörna 1 i stort sett kommer att dela denna uppfattning. Hur boken kommer att tas emot i Ringhörna 2 är jag mer osäker på, och möjligen är det ett dåligt omen att den får negativ kritik i det ovan nämnda tidskriftsnumret (Pedagogiska magasinet 3/2004), där recensenten Carola Aili redan tycks ha placerat Ingelstam i Ringhörna 1. Med för samtalsklimatet karaktäristisk illvilja framställer hon bokens huvudtanke som en strävan att göra lärare till maktlösa marionetter i händerna på andra grupper. Risken tycks alltså vara stor att Ingelstam inte lyckas med sin föresats att bryta dödläget i den svenska skoldebatten.

Fotnoter

[1] Mea culpa. Dock skall tilläggas att jag av erfarenhet vet hur lätt det är att det som är tänkt som ett försvar för skolan (mot dess makthavare) tvärtom uppfattas som ett angrepp på densamma. En olycklig eller illvillig rubriksättning till en tidningsartikel kan lätt få denna effekt: i en artikel jag tillsammans med 16 andra undertecknade i Göteborgs-Posten den 10 februari i år hade vi tänkt oss en rubrik i stil med ''Tag ditt ansvar, Östros!'' men fick istället det gnälliga ''Eleverna har mycket dåliga förkunskaper i matematik''.

[2] Denna tidskrift kan varmt rekommenderas för den som vill sätta sig in i hur man resonerar i Ringhörna 2.

[3] Se min entusiastiska anmälan i Medlemsutskicket, 15 mars 2004.

[4] Jag tvekar om huruvida jag skall ta till det starka ordet renässansmänniska, men helt klart är att Ingelstam har god nytta av sin sällsynt breda bakgrund. Han började som matematiker, han har hunnit verka både som chef för Sekretariatet för framtidsstudier och som professor i teknik och social förändring, och han ledde under andra halvan av 90-talet uppbyggnaden av en ny lärarutbildning vid Campus Norrköping.

[5] Sokal, A. (1996) Transgressing the boundaries: towards a transformative hermeneutics of quantum gravity, Social Text 46/47, 217-252; Sokal, A. & Bricmont, J. (1998) Intellectual Impostures, Profile Books.


Last modified: Tue May 20 08:45:24 MET DST 2003