Publicerad i Chalmers Magasin 4/2004.
När jag läste elektroteknik på Chalmers i slutet av 80-talet slogs jag av hur de inledande kurserna i elkretsteori på sätt och vis bara var repetition av vad vi redan kunde: spänningskällorna, motstånden och kondensatorerna var ju desamma som på gymnasiet, liksom Ohms och Kirchhoffs lagar. Men jag insåg samtidigt att kursinnehållet på ett annat plan var nytt, ty med hjälp av den linjära algebra och Fourieranalys som vi nyss tillägnat oss i matematikkurserna, så nådde vi en långt djupare förståelse för vad vi gjorde, parat med förmågan att analysera avsevärt komplexare konfigurationer av komponenter än vad vi klarade på gymnasiet. Av detta drog jag slutsatsen att det är matematiken som mer än något annat sätter nivån för studier i elektroteknik.
Femton år senare är jag fortfarande övertygad om att den slutsats jag drog som E-teknolog var korrekt, och att den därtill gäller inte bara för elämnen utan för merparten av alla högre studier inom teknik och naturvetenskap. Under större delen av den tid som passerat har jag arbetat som lärare och forskare på matematikinstitutionen på Chalmers, och har därmed bidragit till att axla det tunga ansvar som denna alltså har för nivån i civilingenjörsutbildningen - ett ansvar som på senare tid varit förenat med en del nya svårigheter.
Ett av de vanligast återkommande samtalsämnena vid vårt fikabord de senaste åren är de allt mer sviktande förkunskaperna i matematik hos våra nybörjarstudenter, och hur brister inom t.ex. bråkräkning allt oftare framstår som ett hinder i första årets matematikkurser. Detta skulle möjligen kunna avfärdas som rutinmässigt gnäll av typen "det var bättre förr" och "ungdomen nuförtiden..." om det inte vore så att de diagnostiska prov vi årligen utsätter våra nybörjare för klart och tydligt pekar på att en markant nedgång ägt rum. Trenden är av allt att döma densamma på KTH och övriga tekniska högskolor i landet. Och de gymnasielärare jag talat med om saken varnar för att någon förbättring knappast är att vänta de närmaste åren.
Dessa omständigheter har uppmärksammats så högt upp som på regeringsnivå, och utbildningsminister Thomas Östros tillsatte förra året den så kallade Matematikdelegationen, som lade fram sin handlingsplan i september i år. Dessvärre har handlingsplanen en sådan inriktning att den knappast kan väntas bidra till att lösa det problem jag här har skisserat. Jag har på annat håll kritiserat konkreta förslag (eller snarare bristen på sådana) i delegationens rapport [1], så låt mig här istället kort kommentera det ideologiska ställningstagande som mycket av handlingsplanen sedan bygger på. På sidan 83 i rapporten kan vi ta del av följande konstruktivt och demokratiskt klingande uttalande: "Det är vår övertygelse att alla barn och ungdomar som kan klara en normal skolgång i övrigt också har förutsättningar att tillgodogöra sig skolans matematikämne." Detta är lika mycket ett uttalande om "skolans matematikämne" som om "alla barn och ungdomar", och eftersom det förstnämnda på intet vis kan anses vara fixt och bestämt för all framtid, kan ställningstagandet alternativt och liktydigt (men något tydligare) formuleras som att skolan skall inte befatta sig med mer avancerad matematik än att alla kan klara av den.
Tyvärr präglar denna inställning handlingsplanen som helhet, något som omöjligtvis kan bli till gagn för just de grupper av matematikintresserade elever som vi i första hand önskar rekrytera till Chalmers. Här bör emellertid inflikas att Matematikdelegationens ställningstagande inte precis är någon ny tankegång. Tvärtom ligger den helt i linje med de senaste årtiondenas svenska skolpolitik, som t.ex. avskaffandet av allmän och särskild kurs i högstadiets engelska och matematik, och den tilltagande grundskolefieringen av gymnasieskolan. Faktum är att ju mer jag läser i Matematikdelegationens rapport, desto klarare tycker jag mig se att de drivits mer av en önskan att vara Östros och andra politiker till lags, än av någon egentlig vilja att självständigt och förutsättningslöst resonera sig fram till vad som skulle kunna vara bra för matematiken och det svenska samhället. Härvidlag följer de en dyster trend inom det statliga utredningsväsendet som uppmärksammats i aktuell forskning av bl.a. Bo Rothstein.
Vad kan då vi på Chalmers göra i detta läge? Vi är naturligtvis tvungna att anpassa oss och ta emot våra studenter på den matematiska kunskapsnivå där de befinner sig. Samtidigt bör vi akta oss för att urholka den kompentens som vi associerar med begreppet civilingenjör (eller motsvarande begrepp i Bolognasystemet). Kontentan blir att vi har att leda våra studenter från en lägre utgångsnivå än tidigare, till minst lika höga höjder som tidigare. Självfallet kräver detta en ökad arbetsinsats, både av oss lärare och (framför allt) av studenterna. Därför menar jag att det vore rimligt att vi i den pågående omläggningen av grundutbildningen ser till att matematikinslaget i vart och ett av våra civilingenjörsprogram förstärks med, säg, 3-5 poäng.
| * * * | |