Kursen
skall inledningsvis förstärka och komplettera de för
studier i algebra
viktigaste
momenten i gymnasiematematiken. Kursen skall vidare på ett
logiskt
sammanhängande
sätt ge de kunskaper om komplexa tal och linjär algebra som
är
nödvändiga för övriga kurser på
ingenjörsprogrammen. Kursen skall dessutom
skapa
förutsättningar för matematisk behandling av tekniska
problem i yrkes-
utövandet
samt ge grundläggande kunskaper för fortsatta studier.
Aritmetik:
Räkneregler för de reella talen, bråkräkning.
Logik:
Utsagor, logiska operatorer, ordningsrelationer, ekvationslösning.
Algebra:
Potenser, rötter, kvadreringsregler, kvadratkomplettering,
kuberingsregler, generalisering av kvadrerings- och
kuberingsreglerna, konjugatregeln, faktoruppdelning,
absolutbelopp, summabeteckning.
Polynom:
Polynomdivision, faktoruppdelning, lösning av
högregradsekvationer.
Trigonometri:
Vinkelmått, de trigonometriska funktionerna för spetsiga
vinklar,
exakta
värden, vinkelberäkning, additionsformler, de
trigonometriska funktionerna
för
godtyckliga vinklar, trigonometriska ekvationer.
Analytisk geometri: Cirkeln.
Vecka
|
Avsnitt
|
Innehåll
|
36 | 1.1
- 1.2 1.3 - 1.5 1. |
Antal
lösningar till linjära ES. Radekvivalens för matriser. Eliminationsmetoden. Rang. |
37 | 2.1
- 2.2 3.1 - 3.10 |
Algebrans
grunder. Räknelagar för matriser. Invers och transponerad matris. |
38 | 4.1
– 4.3 4.4 5.1 - 5.7 |
Determinanter. Villkor för inverterbarhet. Cramers regel. Räknelagar för vektorer. |
39 | 5.1
- 5.7 5.8 – 5.11 |
Räknelagar
för vektorer, forts. Koordinatsystem. Komponentform. Vektoriell produkt. |
40 | 5.12– 5.13 5.14 6.1 – 6.3 |
Räta
linjen. Planet. Tillämpningar i rymdgeometri. Geometri i n dimensioner. Minsta kvadratmetoden. |
41 | 7.1
- 7.2 7.3 7.4 7.5 - 7.6 7.7 - 7.8 7.9 |
Komplex
aritmetik. Algebraiska ekvationer Komplexa talplanet. Belopp. Polär framställning. Räknelagar. Moivres formel. Eulers formler. Binomiska ekvationer. |
42 | Gamla tentamensproblem. |
Kapitel
1, sid. 19 – 21: 1.1 – 1.12
Kapitel
2, sid. 35: 2.1 – 2.8
Kapitel
3, sid. 50:, 3.1 – 3.14
Kapitel
4, sid.62: 4.1 – 4.4
Kapitel
5, sid. 72: 5.1 – 5.4
Kapitel
6, sid. 104 – 110: 6.1 – 6.2, 6.8 – 6.12, 6.21 – 6.32, 6.37 –
6.40
Kapitel
8, sid.139: 8.1 – 8.2
Kapitel
9, sid.146: 9.1 – 9.2, 9.7
Kapitel
10, sid.149: 10.1 – 10.2
Problemlösning
Det är viktigt att den
studerande löser
problem på egen hand
och inte bara skriver av tavlan vid övningar och
föreläsningar.
Man måste nämligen öva upp förmågan att
komma på idéer, som leder till problemets lösning.
Även om man sett ett stort antal
problem lösas, antecknat lösningarna och ansett sig
förstå
dem, så är det en helt annan sak att själv lösa
ett problem. Detta gäller i särskilt hög grad om
det förelagda problemet avviker från de problemtyper man
tidigare behandlat och det händer ofta, eftersom det finns
många
möjligheter att variera problemen inom ett givet område.
Om svårigheter skulle uppstå
vid problemträningen står föreläsare och
övningsledare gärna till tjänst med hjälp och
upplysningar.
Bevisföring
Vid inlärandet av beviset för
en sats skall man först försöka förstå
de olika steg beviset är uppbyggt av
( dvs man indelar bevisgången i ett antal huvud-punkter )
och sedan lära in
endast dessa huvudpunkter. Speciellt bör man observera, hur de
olika förutsättningarna,
uppräknade i satsens lydelse, används i beviset; då
blir det lättare att komma ihåg dessa
förutsättningar. Frågas det efter en viss sats
på tentamen, skall man naturligtvis ange alla dess
förutsättningar.
När det begärs att man
skall redogöra för beviset för en viss sats skall
även
detaljerna redovisas. Då kan man mycket väl använda
egna formuleringar. Framställningen skall vara så tydlig
och fullständig som möjligt, bevisets eller lösningens
olika steg skall komma i en logiskt korrekt ordning och då man
stödjer sig på förutsättningar, definitioner
eller andra satser, skall man hänvisa till dessa.
Även om man har förstått
ett bevis (eller en definition) kräver det träning att
återge det. ( Det är givetvis helt förkastligt att
försöka lära sig ett bevis, som man inte
förstår,
utantill. ) Det är alltså nödvändigt att öva
förmågan att ge en formellt
korrekt och logiskt sammanhängande framställning.
På så sätt undviks onödiga poängavdrag.
Kunskapskontrollen i algebrakursen
sker genom en introduktionstentamen v35, två duggor i v38
och v41 samt en avslutande problemtentamen i
v43.
Introduktionstentamen ger endast
bonuspoäng till sluttentamen. Man kan alltså varken bli
godkänd eller
underkänd
på denna tentamen.
Introduktionstentamen omfattar 78 poäng, och ger bonus enligt:
0-19
poäng ger 0 i bonus, 20-39 ger 0,5 i bonus, 40-59 ger 1 i bonus,
60-77 ger 1,5 i bonus, 78 ger 2 i bonus.
Duggorna omfattar såväl
teorifågor som enklare tillämpningar av teorin.
Teorifrågorna gäller dels redogörelse för vissa
kursmoment, (t ex formulering av definitioner och satser ), dels
bevis av satser. Betygsskala
U,3,4 och 5. För godkänt krävs att
man har deltagit i båda duggorna och därvid erhållit
minst 10p sammanlagt på de båda duggorna. Första
duggan är på 9p och andra är på 16p. Man
behöver inte anmäla sig i förväg till duggorna.
Problemlösningstentamen består
av mer omfattande problem. Betygsskala
U, 3, 4 och 5. För godkänt krävs minst 10p av 27.
För godkänt på hela algebrakursen krävs minst 10p sammanlagt på de båda duggorna och minst 10p på problemtentamen. Poängen på de båda duggorna och problemtentamen adderas till poängsumman P. De som är godkända på algebrakursen erhåller slutbetyg enligt
Om P är större än eller lika med 20 men
mindre än 31 erhålls betyg 3
Om P är större än eller lika
med 31 men
mindre än 42 erhålls betyg 4
Om P är större än eller lika
med 42 erhålls betyg 5
Vid introduktionstentamen och duggor
tillåts inga
hjälpmedel. Tag med giltig legitimation och kvitto på
erlagd kåravgift!
Vid problemtentamen i algebrakursen
är enda
tillåtna hjälpmedel chalmers-godkänd
(typgodkänd)
räknedosa. Ht 2009 är följande räknedosor av
godkänd
typ: Casio fx 82 och Texas TI 30.